Min församling är inte min församling

Fick idag frågan "var är er församling?" från det föddes en diskussion om vad gör att man är del av en församling. Är det det att jag går till en Gudstjänst, sätter mig i bänken och kanske dricker kaffe efteråt? Under de senaste åren då jag varit ledare i dessa sammanhang har det förvånat mig hur långt vi är från att leva ut syftet som församling. De senaste åren har det förvånat mig hur vissa frågor blivit viktigare än själva huvuduppgiften som Guds församling skall ha, dvs "gora alla folk till Jesu lärjungar". Detta är först och främst en relation, ett liv med Gud som tar sig uttryck i att det förbereds ett folk som förverkligar denhär uppgiften innan Jesus "kan" komma tillbaka. Du läste rätt. Det är faktiskt Jesus som väntar på oss. Inte vi på Honom. Det är vi som skall fullborda det som bör ske så att Han kan återvända (2Petr. 3:12,Hebr. 1:13).

Det är detta som församlingen borde handla om. Inte att bygga sin egen församling. Den lokala församlingen är inte syftet, enbart verktyget. Vi har "väntat" på Jesu återkomst i snart i 2000 år sedan änglarna sade att Jesus skulle återvända. "Och de sade: "Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen." (Apg. 1:11) "Varför står ni och ser mot himlen?", frågar de två vitklädda männen. Kanske är detta vårt problem. Vi står bara och tittar upp och väntar att uppdragsgivaren skall utföra uppdraget för oss. Vi kan inte påskynda Jesu återkomst genom att titta uppåt.

Vi skall leva nu och gå framåt. Leva med Gud och för det uppdrag som är given oss. Lever vi med Gud men för oss själva, kommer vi alltid att uppleva att tron är motstridig. Många väljer idag församling utgående från sina behov och problem och många församlingar formar sig efter efterfrågan. Ofta vill vi ha en relation till Gud på våra egna villkor och för att fylla egna behov. När Han inte fyller våra (falska)föväntningar så överger vi honom. Likadant gör vi med de församlingar vi blir del av, eller rättare sagt de möten vi besöker. Vi går omkring som andliga vagabonder och går dit där bjudnngen tilltalar mest. Då kan vi aldrig bli lemmar i en kropp som bygger nåt, enbart sådana som suger åt oss det vi vill ha då det passar oss.

En församlings trovärdighet ligger nte i hur bra service eller program den erbjuder utan hur den gör lärjungar. Då måste det ingå i "marknadföringen" redan från början att det är en process och att det krävs vissa saker (vissa smärtsamma)för att det skall vara möligt. Jesus sade direkt att det kostar allt. Visserligen lovade Han då också att Han ger "vila för vår själ". Det vill vi gärna höra men nte det som Han sade som vägen dit dvs att vi först måste på oss Hans ok och lära oss av Honom. Idag erbjuds ofta vlan utan oket och lärandet. Gud inte går med på att vi ställer villkoren. Varken för syftet eller medlen för att nå målet.

När en familj åker på resa hör man ofta föräldrar säga "vi gör det på barnens villkor". Som far till 5 barn kan jag hålla med. När det gäller Guds familj är det tvärtom. Där fostras inte barnen till självständighet utan till lydnad och beronde. Först genom att rotas i en relation där vi fostras till att lita på att Guds vlja är bäst även när vi vill något annat. Enbart då är vi mogna att fullfölja uppdraget. Idag ser vi hur Guds folk har förlorat sikte på uppdraget. I huvudsak handlar tron om "mig, mina problem och mina behov". Jesu definition för en troende är "lärjunge". En lärjunge kan vi vara enbart ifall vi är beredda att överge allt som står i vägen för att följa Jesus och fullborda uppdraget.

Att följa Jesus handlar om dels vår karaktär som ändras av att leva med Gud på ett sätt att Han har inflytande över oss. Först då kan Han ha inflytande genom oss. Detta sker dels genom Guds ords inflytande och dels att de som redan lever som lärjungar lär oss "att hålla". Processen är alltid beroende av att någon lär oss detta. 3 saker som gör en församling till församling: För att Guds plan skall fullbordas i oss och genom oss, behöver vi tre saker. 1. Överlåta oss till Gud och Hans plan. 2. Leva under infytande av dem som lever detta liv och är givna till oss för att lära oss detta. 3. En gemenskap som vi delar livet och uppdraget med. (Matt. 28:18-20, Fil. 3:17, Ef. 4:11-16)

När jag svarade på frågan vad som är min församling såmsade jag att det är den gemenskap, den grupp där det ovan nämnda syftet är centralt och där dessa 3 relationer finns för att göra detta möjligt. Att enbart sitta på ett möte och lyssna räcker inte. En kristen tro kan inte vara "lärjungaskap" utan dessa relationer. En församling består inte av kristna åhörare utan av lärjungar som gör lärjungar. Dagens "jag" och "syndacentrerade" liv har lett till att det format församlingarna och dess ledare till att tjäna människan istället för att utrusta människor till att tjäna Gud. Problemet ligger i att alla vill till himlen men få av oss vill bli formade i vår karaktär till tjänare. Det är nämligen tjänare som är de största i Guds rike. Inte de som blir tjänade. Vi behöver helt enkelt förnyas i hur vi tänker om lycka och mening. Vi behöver bli hjärntvättade frivilligt för att förändras(Rom. 12:1-2). Hjärntvättade från falska uppfattningar om vem Gud är, vem vi är och vad vi skall leva för.

Många kommer till tro, lär sig vad uppdraget är, men lider ännu av självständighet och oberoende i relation till de verktyg genom vilka Gud bestämt att vi skall formas. Ofta vill vi ha målet men stöter bort vägen dit. Vi sitter och ber om att Gud skall göra det som vi är kallade att göra och som vi har fått kraften till. Problemet är att vi inte vill dö från äganderätten till våra liv och vill inte utsätta oss för smärtsamma förändringsprocesser. Vi har blivit lärda att Gud och församlingen finns för att lindra smärta. Visst är det sant men ännu viktigare är att förstå att Gud och församlingen finns till för att ta itu med det som orsakar smärtan. Inte enbart lindra symtom. Det är vår självupptagenhet som orsakar de flesta problemen och hur vi möter motgångar.

Många församlingar strävar idag till att vara bibliska i vissa saker som hela tiden är aktuella. Detta på ett sätt som leder bort från det väsentliga. Ta t.ex. Frågan om ämbetssyn, äktenskapet, homosexualitet osv. Viktiga frågor men omöjliga att lösa i en kyrka där enhet inte funnits på länge och där man glidit ur syftet för länge sedan. Det verkar som kyrkan skulle söka mer en enhetens ande än andens enhet. Man kan fråga sig varför inte debatten handlar om t.ex. Vad Jesus menade då Han sade att "Ingen kan vara min lärjunge om han nte avstår från allt vad han äger" , eller "inte alla som säger Herre Herre kommer till himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja". Den verkliga oron borde finnas i att både sk liberala och bibeltoende lever runt sin egen navel. Det är oroväckande när man sätter så mycket energi på ordnings- och moralfrågor. Allt detta i offentligheten. Guds folk har alltid haft inre strider men den kan lösa dessa och hållas ihop bara när det finns en gemensam nämnare i Guds ords aktoritet samt vilken roll de gudagivna tjänsterna har (Ef. 4:11-12).

Guds församling kan man inte bli del av av tvång men den kan heller nte vara en demokrati. Guds syfte för församlingen skall inte avgöras genom omröstning. Den är redan avgjord, i skriften. Gud äger sin församling och har ensamrätten till att definiera dess syfte, dess ordning och gränser. Min församling är inte min församling som finns till för mina behov. Den är Guds församling som finns till för Guds plan och till att lära mig vad jag skall leva för. Vad är det som skall attrahera? Många (även växande) församlingar försöker attrahera folk genom program och gemenskap som möter människors behov. Många har blivit stora. En del av dem har idag vaknat upp och förstått att syftet var inte att bygga stora församlingar utan att göra lärjungar av de människor som Gud gett att leda. Såna som lever med Gud och fullbordar Hans syften. En församling skall inte attrahera folk med att vara stor, socialt tillatalnde, trendiga osv. Församlingar skall attrahera folk in i en prosess av lärjungaskap förmatt de ser frukten av det i medlemmars karaktär i hemmen, bland grannar, arbetskamrater osv.

"Barnatro"

"I samma stund jublade Jesus i den helige Ande och sade: "Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka men uppenbarat det för de olärda och små. Ja, Fader, detta var din goda vilja". (Luk. 10:28)

"Jag har kvar min barnatro". Den kommentaren får man höra ibland. Men vad är barnatro egentligen? Jag har sällan hört någon definition på den. Mer kanske kommentaren används för att komma undan en närmare förklaring vad man egentligen tror på.

Barn har överlag lättare att tro. En vuxen kanske tänker att man som barn är godtrogen eller lättlurad. Det sägs att "Gud kan varken bevisas eller motbevisas". En vuxen drar då slutsatsen "alltså finns han inte". Ett barn åter utbrister i jubel, "wow, alltså finns det en möjlighet att Han finns". Och börjar därför söka Honom utan villkor.

Vi har hemma en bok med roliga kommentarer som våra 5 barn sagt under sin uppväxt. Idag låg denna bok framme och några i famljen tog sig tid att bläddra i den. I boken finns en berättelse om en situation där min son hade fått läst till sig berättelsen om då Jesus gick på vattnet. Hans respons till detta var:
 "Enkelt, han hade ju träskor".

Det krävs nog en hel del tilltro till träskornas flytegenskaper för att ta sig en promenad ute på sjön :) .
En historia vi skrattar åt idag. Samtidigt så påminner denna historia om vårt behov att rationalisera tron, och verkligheten överlag. Detta trots att vi kan förklara verkligheten bara till en bråkdel. För många år sedan frågades nobelpristagarna gemensamt i en tv intervju följande: "hur mycket anser ni att vi idag kan förklara av verkligheten omkring oss". De gav sitt gemensamma svar som var, "1 procent".

Bibeln definierar tron enligt följande:
"Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man det man inte ser". (Hebr. 11:1)

Det man hoppas på är inte detsamma som man har begär efter. Hoppet har att göra med det för oss omöjliga men som vi samtidigt ser som absolut nödvändigt. Hoppet har att göra med det faktum att vi alla dör. All vår fruktan grundar sig på vår dödsfruktan och vår rädsla att bli övergivna. Människan kan leva utan många saker ,men utan hopp kan vi inte-, och orkar vi inte. Samma gäller kärlek. Utan den förlorar vi oss själva.

Vårt verkliga "jag" kan bara lockas fram av en kärlek som samtidigt ser oss till 100% som vi är, tar emot oss som vi är av den som kan göra oss till den vi var avsedda att vara. 

Det är intressant att i Guds verklighet råder det andra lagbundenheter än i den verklighet som vi själva upprätthåller. Det är skrämmande hur snabbt barnen lär dessa lagbundenheter . . . av oss.
I Guds Rike är den minste störst. Varför? Därför att stor är inte den som presterar stort utan den som Gud får bli stor för. den genom vilken Gud får göra det han vill. För detta krävs det att man blir som ett barn. Tron och sanningen om Gud är omöjlig för den som vill nå detta genom sitt förstånd och sin förmåga. Gud döljer sanningen för dem som försöker detta.
Vi vet att barn kan vara både envisa, själviska ja, och ibland rent av grymma. Jag tror att vi även i detta har att lära oss av barnen. Genomskinligheten och den ohämmade själviskheten är en förutsättning för förändring. Som vuxna lär vi oss vara artiga och snälla utan att vårt inre nödvändigtvis förändras. Skenhelighet är det största hindret för verklig helighet. Inte synden.

Små barn skäms inte att vara beroende av sina föräldrar. De skäms inet att bli tröstade eller att sitta i famnen. Småningom märker man ju nog att även detta )skammen) kommer in i bilden och det sunda i detta dvs att lära sig ta hand om sig själv i vardagen och livet överlag. Som Guds barn går den rätta riktningen mot ett beroende. Det är i denna motsridighet med världens principer som vi har svårt att leva.

Det är en stor nåd att Gud döljer sanningen på detta sätt som Jesus beskriver ovan. Det betyder att alla, oberoende av styrka och viss IQ kan lära känna Gud och äga hopp. Av oss alla förväntas enbart ödmjukhet inför det faktum att vi gör oss helt beroende av Gud. Att Han har rätten att vara allsmäktigare än jag. Veta bättre än jag hur Han borde agera när det gäller lidandet och orättvisorna i världen. Att Han har ensamrätt att definiera vad som är mening, sant, falskt. Att jag är mottaglig för att lära mig detta, gör mig till ett "barn".


Många har jag mött som förlorat sin barnatro. Dels för att förståndet och de egna kriterierna inte längre får Gud att rymmas in i den vuxna världen. Dels för att Gud blir "festförstöraren", när jag skall drömma och uppfylla mina ambitioner, bli "någon" genom det jag gör. Vi väljer hellre att gå en självständig oberoende väg ,än att lita på att en gud skall, inte bra ge mig det jag hoppas på utan även definiera vad jag behöver. Vi helt enkelt väljer hellre att tro på människan än Gud. Kanske man jämför varandras meritlista ... eller så inte.

Från Guds synvinkel så är just barnatron det som är andlig mognad. Vi föds i vår jordiska familj i totalt beroende, för att sedan växa till självständighet. I Guds familj föds man från total självstandighet, för att växa till tilltro och boroende.

Även i Jesus fanns "barnet" (beroendet, förtroendet för Fadern), som var förutsättningen till att han var den han var och gjorde det Han gjorde(Joh. 5:19). För Jesus var detta totala beroende och den totala överlåtelsen det som var mognad.

Med eller utan träskor så behöver vi en verklig "barnatro". Den är inte minst, den är störst.

Boken om mitt liv

”Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit ”. (Ps. 139:16)

Gud skriver historia från slutet, mot början. Han ser början och slutet på en och samma gång. Han är inte bunden av tid och rum. Detta är för oss omöjligt att förstå.

Däremot är det oerhört viktigt att förstå det Gud vill att vi skall förstå av detta. Ett exempel är det som skrivs ovan, att våra dagar var ”bestämda innan någon av dem hade kommit”.

Trots att de redan är skrivna, betyder inte att det automatiskt blir som det är skrivet. Våra dagar är alla skrivna, men samtidigt skrivs de. Gud har förberett allt enligt sin plan men detta påtvingas inte på oss, utan vi måste söka det och ta emot det. Det bygger inte heller på våra prestationer, vår kraft eller förmåga, utan enbart på vår inställning gentemot Gud

Som troende säger man ofta att ”Gud leder mej”. Det tror även jag. Jag tror att vi alltid är i Guds ”ledning”. Däremot tror jag inte att vi alltid är i Guds plan och vilja.

Gud leder oss alltid enligt vårt hjärtas tillstånd. Han leder oss med syftet att vi skall börja lyssna till Honom med rätt inställning. Vi har så lätt att peka finger mot Gud när han inte betett sig som vi vill, enligt våra villkor och vår tidtabell.

”Synd” betyder att ”missa målet”, dvs vårt oberoende och självständighet är det onaturliga tillstånd där det skapade skapar sin egen mening utan den som menade något. Det har sedan konsekvenser i moralisk svaghet. Synd är alltås inte i första hand moralisk svaghet utan just inställningen till Gud.

Frälsning är inte heller att vi blir frälsta från en konsekvens utan relationen till Gud upprättas enligt Hans kriterier.

Stolthet är det enda hindret för att kunna ta emot nåd. Då jag säger ”nåd”så betyder det inte enbart förlåtelse utan även Guds plan för oss. Så länge vi tror vi kan fixa livet utan Honom så finns det inget behov av Gud.

Ibland ger Han oss det vi vill ha för att vi skall inse att det är inte det vi behöver. Ibland tar Han av oss det vi har för att vi skall inse att vi sörjer över det som inte är värt att sörja över. Ibland skicka Han samma typ av ”idioter” till vår arbetsgemenskap för att det lyfta fram ett allvarligt attitydhandikapp inom mig. Vi kan fly till nästa ställe för att bara möta samma ”idiot” där. Resans längd bestämmer vi genom hur snabbt vi lär oss att bemöta vårt handikapp och be Gud visa hur vi kan förändras. En gammal vän till mej berättade om en kommentar hans son gav när de körde i stan:

”Pappa, varför är det så att alla idioter är i trafiken bara när du kör , men inte när mamma kör?”

På olika sätt drar Gud oss till sig. På olika sätt visar Han genom brister i vår karaktär att det finns behov att återgå till originalmanuset, istället för det vi just nu själva håller på att skriva.

Vi kan uppleva att Han är tyst men omständigheterna skriker högt att det är dags att vända om till Gud. Den resan kan ta länge, eller t.o.m. hålla på ända till slutet.

Han är alltid på gång för att fostra oss. Fostran, även i form av ”tuktan”, är ett tecken på att vi faktiskt är ”äkta” barn (Hebr. 12:7-11). Gud börjar forma oss och tala till oss när vi ställer oss under inflytandet av Hans ord (2 Tim. 3:10-17). Det är orden som gör det möjligt att höra, de föder tro. Först genom att rikta in våra förväntningar åt rätt håll så att vi kan urskilja Guds röst bland många andra röster. Det vimlar av ord i vårt liv, av både behov, begär och yttre förväntningar. Det är Guds ord och stillheten som hjälper oss att urskilja. Dessutom behöver vi hjälp av dem som vandrat längre på denhär vägen än vi. Dessa villkor utmanar vårt behov av oberoende och självständighet, dvs stolthet.

Oftast skrivs ”människans bok” styrd av yttre bekräftelse dvs där vi genom våra ”framgångar” blir bekräftade som värdefulla av omgivningen. Detta kan aldrig tillfredställa oss på djupet. Därför lever de flesta med en otillfredställese inombords trots att det mesta i livet verkar bra.

”Mening” kan nås enbart genom att förstå och ta emot vad den som gjorde menade med mig när Han gjorde mig. Det syftet har att göra med personen, karaktären, inte prestationen.

Boken om mitt liv är alltså skriven som en ursprunglig plan hos Gud. Den ”aktiveras” genom att jag kommer i rätt relation med Gud. Då kommer jag i kontakt med vad som är skrivet om mig genom att söka och lyssna med en ödmjuk beredvillig attityd.

Många som kommit till tro när de var unga har ”vuxit ur tron” eller skalat bort det mesta av förväntningar som man hade som ung. Det är lätt att tro och älska när man inte ännu mött det verkliga livet. Det är lätt att vara överlåten tills man inser att det faktiskt finns något konkret att överlåta. Gud ångarar inte de gåvor Han gett oss. Vi kan faktiskt använda dem för oss själva, och detta på ett framgångrikt sätt. Men, vi kommer alla att stå till svars för det som skrivits i boken. Inte för det som vi själva eller andra tycker om oss.

Trots att vi kan välja att ta livet i våra egna händer så kvarstår det faktum att verklig vila är att leva i det som redan är gjort.

” Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem”. (Ef. 2:10)

Vi är alltså skapade till ”Goda gärningar” som förverkligas genom relationen till Kristus. Det handlar dels om att följa Hans exempel men ännu mer om att få del av Hans karaktär genom att mogna samma väg som han mognade. Att ta emot den fostran som Jesus tog emot (Hebr. 5:7-,Luuk. 2:52).

”Jesu bok” blev skriven för att Han växte i total överlåtelse och beroende i relation till Fadern (Joh. 5:19). Inte heller Jesu gärningar var Hans egna utan de var redan ”gjorda” av Fadern. Fadern hade alltså förberett gärningarna även för sin son Jesus.

Det var just därför Han kallas ”son”. Han är unik på många sätt men samtidigt är Han inte den enda. Vi är kallade till samma ”son” relation av beroende och överlåtelse. Bara då kan vi leva i enlighet med den bok som ”är” skriven.

En dag skall det öppnas en bok och böcker (Uppb. 20:12). Både det som är skrivet om oss och det som skrevs. Det handlar inte om hur jag kan prestera gärningar utan hur jag ger Jesus den plats i mitt liv som Han var tänkt att ha.

Endera betalar jag själv för min skuld eller Jesus betalar det. Endera skrivs boken om mitt liv i enlighet ”my way”, eller så skrivs den enligt det Gud skrivit.

Ingen av oss hålls mitt på vägen, men det avgörande är vårt hjärtas inställning. Äger jag mitt liv, eller tillhör det Honom som skapade mig. Dags att byta skrivare?

Hur förbereda sig för de onda dagarna? (Del 2) Att inte styras av rädsla och bekymmer

"Tänk på din Skapare i din ungdoms dagar, innan de onda dagarna kommer och de år då du skall säga: "De ger mig ingen glädje"; (Predikaren 12:1, läs gärna hela kapitlet)

Att inte styras av rädsla och bekymmer

I del 1 av denhär serien skrev jag om att den viktgaste förberedelsen inför de onda dagarna och livet överlag, är att försonas med sin skapare. Att ge Honom den rollen som en skapare skall ha.
Det finns "symptom" som visar oss vilken vår relation till Honom är. Ett av de främsta symptomen på att vi fortfarande stänger ut Honom ur våra liv, eller ställer villkor vilken roll Han skall ha. Dessa symptom är Bekymmer och rädsla eller alternativt förtroende och frid/vila. Dessa får oss att ofta att välja fel inför stora beslut. 

Jesus sade: " Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. * 25 Därför säger jag er: Gör er inte bekymmer för ert liv," (Matt. 6:24-25). 

Ordet "därför"  pekar på att bekymmer hör ihop med att tjäna mammon. Hur skall jag veta vem du tjänar? Det kan jag veta genom att ärligt lyssna till vad jag längtar mest av allt efter, och hur det tar sig uttryck i mitt liv. Vad är det som får det mesta av min tid, min kraft, min passion och kanske mest av allt "vad får mig att bekymra mej, vad är jag rädd att skall gå fel?
Symptomen i våra liv visar vem vi tjänar. "Mammon" är allt det som handlar om mej och mina behov, mitt begär ochvärlden gensvar till just detta. Dessutom hur det ser ut i andras ögon.
Att tjäna Gud är att låta Honom definiera meningen med livet, låta Honom visa hur det skall vara möjligt och sedan ta emot det. Oberoende av omständigheter och andras åsikter.


Vägen till en sådan inställning sker inte på ett ögonlick. Man får nog "blinka" ganska många gånger med en och annan tår. Det tar en tid att inse att det som förut var en skatt för mig var egentligen skräp i jämförelse med det som Gud vill ge. Därför sade Jesus såhär:

" Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det". (Matt. 10:39)

Man kan inte bekymra sig för det man inte kan mista. Vi kan mista bara det vi själva bygger upp.

En troende lever av tro, dvs det finns en dimension där vi litar på de sanningar som Gud säger. Dessa sanningar har inte bara blivit uttalade utan även demonstrerade av Jesus. 
När vi styrs av rädsla inför framtiden så vill vi helst planera och gardera oss för kommande hotbilder. Då blir livet lätt ett liv i bunkern där vi tar skydd när livet borde vara att vinna ny mark både i den egna tillväxten och i den kallelse vi har.
Detta igen medför sk "misslyckanden" som vi i sin tur ofta använder för att definiera vem vi är och vad som är möjligt. Misslyckanden hör ihop med skam inför andra och därför vill vi inte misslyckas så många gånger som behövs för att lära oss, och därför backar vi hellre än lär oss genom att misslyckas. Alla sk "stora Gudsmänniskor" i Bibeln gick först igenom stora prövningar eller offentligt misslyckande.


När vi fortfarande har mer tro till oss själva så lyssnar vi till behoven, problemen och omständigheter och sedan vänder vi oss till vår egen förmåga och erfarenheter. När vi däremot lyssnar till Gud så måste vi, eller rättare sagt får vi, vända oss till Hans förmåga. Att växa in i detta kräver övning och att någon som lever i detta lär oss. Ensam går det inte. Tron nämligen leder till det vi kallar "lydnad" (lyssna, lita och handla) . Lydnad igen är omöjligt utan en relation som bygger på förtroende, den inre inställning som vi talade om i del 1. Detta är omöjligt att lära sig ensam, eller är ensamma så svårt, att vi lätt ger upp.  

Missionsbefallningens huvuduppgift är just att "lära oss hålla det Jesus befallt", dvs lyssna, lita och lyda. Det är en skillnad i att lära "vad man borde hålla" och faktiskt "lära hålla".
Vår envishet att hålla fast vid oberoendet har format även dagens "kyrka", dvs det handlar ofta om att lära "vad" man skall hålla istället för faktiskt "lära hålla".  I det första kan man tuta ut det från predikstolen, sedan dricker man kaffet och alla går hem, försöker och konstatera; "fungera inte". Därför är det ännu vanligare att från predikstolen få höra att vi inte ens skall förvänta oss det vara möjligt som Jesus befaller i Missionsbefallningen. Tron fokuserar mest på att "jag skall få kraft att leva mitt liv, fylla mina behov och lösa mina problem". Få tänker på, eller orkar mitt i alla egna bekymmer rikta in sitt liv på att "göra alla folk till lärjungar". Det kan man överlåta åt proffsen som medan de servar oss kan skicka nån att göra detta.


För oss blir livet som det "svajande tornet" där varje ny bit som flyttas eller läggs till hotar fälla tornet. Istället borde vi lära oss lyssna vad som verkligen skall finnas i tornet. Skaparen vet vad vi är gjorda av och kan lära oss den lämpliga mängden och ordningen.


Det är så vi får den "vila" som Jesus säger att de som är tygnda av bördor kan lära sig av Honom (Läs. Matt. 11:28-30)


För många knager det inombords en fråga och ett missnöje. Var detta allt med livet, med tron? Var det faktiskt meningen att de förväntningar på Gud jag hade som ung troende skulle slukas av "livet" och decimeras till en sporadisk sidoroll? Som en äldre troende "tröstande" klappade en ung ivrig troende på axeln och sade: "det går nog över". Sorgligt.


Behöver det vara såhär? Nej, det tror jag inte. Däremot tror jag att dagens ledare och kyrka missat radikalt på denhär punkten, dvs i hur vi skall komma i sen sådan relation med Gud att "lära att hålla" blir en skatt för oss istället för en förlust. På det praktiska planet handlar det inte bara om att undervisa utan om en delaktighet i livet. Det går inte utan förebilder som visar att man faktiskt kan sova i en liten båt, mitt i en häftig storm (Mark. 4:37-41). Vi behöver tillåta någon som lärt sig detta att investera av sin tid i att lära oss samma sak. det gjorde Jesus, det gjorde paulus (2Tim. 2:10-17). Men det är här det oftast sätter stop. Den sk "tidsbristen" (=vad vi valt att fylla den med) stoltheten, dvs oberoendet och vad den fört med sig sätter stop. Det betyder att alltså symptomen på själva problemet sätter stop för att åtgärda problemet. Därför är starten smärtsam när vi inser att vi måste skapa rum för en sådan relation och gemenskap. Att det dessutom inte sker genom att läsa en bok eller genom att delta i en snabbkurs. Tron dvs förströstan på Gud är inte enbart en åsikt utan den är praktisk. Utan handling är tron död. 
 
Hur skall man lära sig att inte styras av bekymmer och fruktan? Svar: genom att utveckla ett förtroende för Gud. Hur skall detta då gå till? Svar: Genom att någon lär oss det genom delaktighet i vardagen. Det handlar alltså om en kombination av ordet, dvs undervisning och delaktighet. Detta kräver en vilja av dem som lever det att investera av sin tid, sitt liv och för dem som behöver lära sig det att öppna dörren och ta emot det.

Det var så både Jesus och Apostlarna gjorde lärjungar. Vi tror vi fixar det bättre för att vi har powerpoint, facebook och en scen. Jesus hade också tillfällen med stora skaror, men största delen av tiden gav Han åt de tolv. Det var åt dem han gav tid att förklara, demonstrera, träna, uppmuntra, trösta och förmana. Dessa sände han sedan ut att göra samma sak, på samma sätt.


För ett antal år sedan körde jag i väggen som ledare. En kort tid därefter fick jag en möjlighet att bli utrustad av en "fader". Där fick min egen mognad en ny start. Det första var att karaktären började hinna i kapp min begåvning och mitt ansvar. 
Många saker kom under omprövning. Det senaste var att jag slutade som "anställd" andlig ledare, och istället blev jag företagare med "tältmakeriprincipen" dvs. företagandet skall tjäna det syfte jag skall leva för dvs Guds syfte genom livsförvandlande relationer. Undervisningstillfällen minskade från ca 80 om året till ca. 20. Istället hittar jag mig själv oftare vid matbordet med dem som Gud givit åt mej och teamet att utrusta och ge vidare det vi lärt oss. 
Hur öppnas sådana relationer. De flesta genom deras vänner som fått gå igen en prosess en tid. En del kommer till de undervisningstillfällen som vi har och utmanas av det. De uttrycker sin önskan att lära sig leva detta. Då utmanar vi dem att stiga in i en sådan relation med någon som utrustar och en mindre gemenskap där man stöder varann i detta genom att dela både livet och målsättningen sk "förbundsrelationer". Man kan säga att vi på sätt och vis säger som Jesus och Apostlarna sade; "följ mej". Låter väldigt "högmodigt" i många öron, men jag tror att om vi inte kan säga "följ mej som jag följer Jesus" så måste vi ifrågasätta om vi överhuvudtaget har fattat vad det handlar om. Att följa Jesus handlar ju inte om att jag är duktig och berömvärd utan att Han är det och får göra det Han vill i mitt liv. Inte ens Jesus följde Fadern i egen kraft (Joh. 5:19). Därför kan vi frimodigt säga "följ mej, så skall jag visa dig hur Gud kan göra samma sak i dig". 


Vi är ofta så självcentrereade att vi är upptagna med att förklara det vi inte klarar av när vi borde vara upptagna med vad Gud vill och klarar av. 


Jag har själv sett hur det i praktiken handlar om att gå bredvid när omständigheter försöker vända tanken mot att lyssna till sig själv, till att istället tänka som Gud vill och handla därefter. Det behövs nån som talar in i våra liv det som är sant ur Guds synvinkel, tills vi själva börjar tänka, tala och handla enligt det.


Allt detta kräver en stor omprövning i hur vi tänker ("varför, vad och hur?") om både ledarskap och församling idag. Jag tror att de största förändringarna sker i det lilla. Därför är det så svårt för existerande församlinmgar att börja leva detta. De tvoingas då att överge det maskineri av "verksamhet" och "program" och den ledarskapssyn och praxis mena har. Någon måste utrusta till att "Bygga", inte bygga istället för dem. varje lem i kroppen behöver dessutom växa fast ihop med rätt del i kroppen för att själv bli den vi är tänkt att vara. Viktigaste frågan är "med vem?" innan vi frågar "vad?" (Ef. 4:11-16)


Vi är inte på jorden för att konserveras för himlen utan för att förändras så att vi kan skapa förändring på jorden. Jesus själv sade "ske din vilja, så som i himmelen så ock på jorden". Vi behöver växa till att bli bönesvaret. Inte bara sitta i en kyrka och hoppas att Gud skall ta oss bort från denna "onda jord". Det kommer inte att ske. Vår "Himmel" är där Gud är mitt ibland oss och det kommer Han endag att vara (Uppb. 21:3)


Att förbereda sig för de onda dagarna handlar alltså om att Gud förbereder ett folk för de onda dagarna som inte skall påverkas av den utan påverka istället den (Uppb. 5:10-11).
Vi har ingen orsak att vara rädda eller bekymra oss, ifall vi tillhör Gud, och lever för det som Han har kallat oss till. Principen är enkel. Egen kontroll, egen kraft. Guds kontroll, Guds kraft. Prosessen däremot är inte enkel, men möjlig. Gud ge oss inga målsättningar som är möjliga för oss själva. Bara sådana som är möjliga för Honom

Vilsna i toleransens namn?

För ca. 50 år sedan var det brottsligt att visa vissa saker i TV. Idag är det, om inte brottsligt, iallafall intolerant eller diskriminerande att inte ta med vissa saker i tv.

Tolerans har en längre tid varit den norm som man mäter med ifall något eller någon är acceptabel, god, human osv. Vad handlar det hela egentligen om? Vad är tolerans? Vissa säger att det handlar om att var och en skall få tänka och tro som man vill och göra sina egna val i livet utgående från det, utan att någon får säga att ”så får man inte tänka” eller inte iallafall handla enligt.

Väljer en människa sina tankar själv? På sätt och vis. Tack o lov och tyvärr kan man väl också säga. Själv skulle jag nog helst låta bli att tänka vissa saker om både mig själv och andra. Jag hör nog till den kategorin som tror att ingen människa kan välja sina tankar. Iallafall kan vi inte ändra på dem själva, hur vi än försöker. Däremot tror jag vi kan välja vem och vad som formar våra tankar. Jag tror att det är på det planet som valet står. Vi söker inte alltid sanningen, utan en väg vidare som motsvara vad vi längtar efter eller gör livet lättare, kanske mer njutbart. Då blir det "sanning" för oss, som gör livet lättare eller mera njutbart. I detta är vi idag en "instant generation" som värderar sanningen enligt hur snabbt det fixar prolem, eller egentligen symptomen. Vi vill ha allt av bästa kvalitet, så snabbt som möjligt och så billigt som möjligt. Omöjligt kombination förresten.

Friheten att tänka och uttrycka sig som man vill tycks ha blivit den högsta normen som allt mäts enligt. När man riktigt tänker efter så säger man m.a.o. ”det viktigaste är att varje individ får äga rätten att tänka, uttrycka och handla som man vill”. Det finns ett annat ord för detta; ”Anarki”, eller laglöshet, dvs det finns ingen absolut sanning eller högsta norm, annat än den som finns inom varje individ.

Att varje människa skall ges friheten att tänka och leva som man vill måste bestå. Ingen kan tvingas till en övertygelse. Lyckas man med det så är övertygelsen inte äkta. På den nivån måste det finnas respekt och kärlek människor emellan.

Hur är det då med toleransen när vi, som idag, tillämpar den på nivån av lagstiftning (i både riksdag och kyrka). När människans behov, rättigheter och jämnlikhet blir den högsta normen bland lagstiftare.

Jag tror det är inte bara omöjligt, utan medför stora kompromisser och kaos.

I något skede måste någon ställa frågan; ”Finns det någon absolut sanning om rätt o fel?”. ”Finns det någon absolut norm, någon som har sista ordet, eller är allt bara summan av våra viljor som leder till konsensus”. Ifall det finns, vad/vem är det isåfall? Vem har rätt att definiera och slå fast den. Är det den skara beslutsfattare som representerar folket som skall försöka hitta en ”tolerant” gemensam nämnare?

Är det överhuvudtaget möjligt (eller rätt) att låta alla leva ut sina rättigheter. ”Det beror på vilka rättigheter man vill ha”, säger man då. Vem skall då besluta var gränsen går och enligt vilken norm. Vem kan säga att gränsen går just där. Finns det ingen absolut norm som ingen lagstiftare kan ändra på, så kan ju i princip varje riksdag i framtiden ändra på vilken lag som helst genom omröstning. När man tar bort principen om en absolut norm så är det så. Tolernas kan inte vara som grund för det. Man grälar ju t.o.m. Om vem som är tolerant och inte och hur den skall tolkas dvs ”vi är inte toleranta mot er eftersom ni inte är toleranta”.. . Ööh?

Lagen om rätt och fel är en auktoritet (Exousia), som betyder ”rätten och friheten att utöva makt” (jmf Rom. 13:). Vi har även lagens väktare som straffar dem som går över gränsen. De som säger sig stå för toleransen säger i samma veva att förstås finns det gränser. Men vem skall säga vem det är som skall säga var gränsen går och varför. Det är där vishet stiger in och vishet "ärver" man.

En absolut sanning kan finnas enbart om det finns en Gud. I annat fall är sanningen enbart konsensus som nås människor emellan och det kan i princip vara vad som helst.

I vårt land vill de flesta bevara värderingar som har sina rötter i de värderingar Jesus stod för utan att blanda i Honom längre. Humanisterna vill ha bort Kristus helt, från allt i princip.

Varje religion har definierats av som upphovsman. Oftast i skriftform. Kyrkans grund vilar på Kristus, Hans ord, Hans liv, död och uppståndelse. Detta säger mycket om både oss och Honom. Sedan har vi de som Jesus sände för att lära ut detta till individer och nationer dvs Apostlarna. Idag försöker många kapa rätten att omdefiniera vilken grund kristen tro (världsbild, människosyn) skall stå på och därmed också ändra kyrkans uppgift och natur.

Ända från början har kyrkan haft sina ledare som skall vaka över att grunden skall stå fast dvs Kristus är huvudet (ägaren) av kyrkan ,som är Hans kropp. Deras uppgift är att stå ansvariga inför Gud (inte folket) att bevara och förmedla detta. Nu skriker folkets röst högre i kyrkan än Guds ord och den håller på att ändras i Toleransens namn. Ingen vill ju ha en kyrka som står för saker som har en lära som säger att mina val är fel och destruktiva i från Guds synvinkel. Trots att Han troligen har en lite bättre utsikstplats och större perspektiv på vad som är nyttigt och onyttigt i längden.

Han är dssutom den som bestämmer ifall värdegrund för med sig konsekvenser. EN vardegrund finns ju för att skydda och bevara det som är sant och rätt. Värdegrund finns inte för att garantera att jag får vad jag vill. Så verkar det ändå vara idag,

Vår västerländska lagstiftning och sociala trygghet, bygger (eller byggde) långt på de tio budorden och på kristna värderingar överlag. Dessa normer är dock omöjliga att bevaras utan en relation till upphovsmannen, dvs Gud. Då kan man inte längre se och förstå den kärlek som ligger bakom. Då blir dessa normer bara till en fiende som försöker hindra mig att leva ut det jag vill. Då blir inte bara kristna som står för dessa normer, utan Gud själv blir intolerant som inte ger mig vad jag vill.

Vi har kommit ganska långt från dessa dagar då presidentens fru Gerda Ryti höll sitt tal till folket. Var hennes tal intolerant, eller rent av skadlig för vårt folk då hon antog att vi var ett kristet folk? Fy på dig Gerda.

En lagstiftare och ledare kan inte bara utgå från sig själv och sina egna önskningar. De måste ställa frågan om det finns en absolut sanning innan de leder folket eller stiftar lagar eller ändrar på dem.

Ett samhälle som stänger ut Gud, måste på nytt omdefiniera sanningen och sitt verkliga behov.

Det har vi gjort snabbt och efektivt de senaste 50 åren. Kan vi vara stolta över vad vi nått? Knappast.

Beslutsfattare och ledare måste inse att varje uttalande, varje ny lag undervisar nästa generation om hur man skall förhålla sig till vad som är rätt och fel. Denna nation har under en längre tid undervisat den unga generationen om att ”högsta normen är att du skall få tänka och välja fritt”.

Som verktyg i att pröva dess hållbarhet motivera ofta med ”så länge det inte skadar andra”.

När skadar man då andra? Hurudan skada räknas? Handlar det om fysisk eller psykisk? För många av de toleranta är en kristna som tror på bibeln psykiskt skadade och idioter. Ibland måste jag tyvärr ge rätt när man ser hur de som kallar sig troende beter sig.

Jag tror att den största skada som kan ske är att stänga ut upphovsmannen till vad som är sant, rätt och fel och ersätta den platsen med människan. En männsika varj egen navel är ens bästa vän. En männsika som inte ser oförmögna vi är att leva oberoende av en högre norm som skyddar oss när vi inte vet bättre. Det som bl.a. gör någon till Gud är just sanningen och rätten att definiera vad som är rätt och fel. På den platsen har människan genom historien försökt kandidera.

Problem har alltid funnits. Problemens art säger dock något om hur vi ser på värdegrundens uppkomst och betydelse. Den skada vi ser idag, eller rättare sagt är blinda för, är att vi gjort tillgängligt och normaliserat det som skadar känslomässigt, relationellt och är beroendeframkallande. Det våra barn tar del av idag via tv och internet tvingar dem att möta en verklighet som de inte kan hantera utan att ta skada. Jag minns redan för 15 år sedan när jag var ledare på ett barnläger där vi skulle prata om värderingar. Jag bad barnen (3-5 klassister) att ta med sig den musik och de tidningar de hade med sig. Det kom en stor hög av bl.a. Veckorevyn o.dyl. En av barnen hade med sig en tidning där det kom med en sexguide där det stod ”såhär tillfredställer du din pojkvän bäst”. Hur avtrubbade har vi blivit när vi inte inser vad vi tillåter ske med våra barn. De tvingas ta del av en vuxenvärld för tidigt. Dessutom en vuxenvärld som är mer eller minder rubbad. Allt i underhållningens namn , eller ”alla gör ju så.” Undra på att våra barn främsta argument till att få något lyder; ”alla andra har, ingen annan har … ”. Stackars barn, inte kan jag ju då som en god förälder missunna mitt barn detta”. Om andra ser på det, lyssnar till det … då är det väl ok?

Vi är så avtrubbade och beroende av allt flöde av skit som kommer genom media idag, att vi inte ser vilken effekt det har på våra barn och oss själva. Det syns i samtalsämnen vid föräldramöten där ett av största problemen är att eleverna går och lägger sig samma dag före de skall till skolan.

För några dagar sedan stod det framför mig i kassakön (ca. kl.11) tre killar med två energidrycker på var. Då var den sömnbristen avklarad , eller hur?

Det vi idag kallar underhållning i musik och film skulle man ha blivit inburad för när mina föräldrar var tonåringar. Tänk dig att våra förfäder skulle se vilka filmer vi ser på eller att vi tycker att tex. Big Brother är underhållning. Men, inte får jag ju tala såhär. Jag är ju då intolerant mot dem som anser att de vill se på det och därför måste det visas i varje kanal för annars är vi intoleranta.

Toleransens grundtanke är ju att alla skall få säga sitt och få uttrycka sitt. . . ”så länge det inte skadar” … förstås :(

Som jag ser det så är toleransen det mest intolerana, skadliga, destruktiva osv som drabbat nästa generation. Det har egentligen inget med kärlek och sanning att göra. Det handlar enbart om den illusion om frihet som vi tror att vi vill ha. Vi inser inte att vi behöver gränser, satta av någon som vet bättre. Någon som har en utsikstplast som vi inte har. Någon som ser början och slutet på en gång. Jag minns att min mamma sade ”nej” ibland och förklarade ”du förstår när du själv har barn”. Hon hade en vishet som jag omöjligt kunde ha.

Dagen föräldrar (dom som är hemma, i riksdagen, i kyrkan osv) vill helst vara kompisar med barnen. Inte kan man säga nej till dom ifalla ”alla andra har, alla andra får”. . . och ”alla skrattar ifall inte jag ...”.

Det är bra att vi inte tolererar auktoritativa ledare. Däremot är det destruktivt att förlora förmågan att lita på ledare med vishet och auktoritet som själva inser att de behöver ledare.

Vi har idag en ung generation som har kunskap om många saker som den äldre generationen aldrig haft eller kommer att få. Vi håller däremot att förlora den vishet som gått igenom alla generationer dvs ödmjukheten inför det faktum att ”, jag inte förmår leva utan Gud och Hans vishet”.

Have a nice day

Hur förbereda sig för de onda dagarna? (Del 1)

 

"Tänk på din Skapare i din ungdoms dagar, innan de onda dagarna kommer och de år då du skall säga: "De ger mig ingen glädje"; (Predikaren 12:1, läs gärna hela kapitlet)


Vad är det viktigaste vi behöver förbereda oss för inför livet?

Tänk på din skapare?

Varför är det så viktigt att "tänka på sin skapare innan de onda dagarna kommer?" En del människor säger; "Jag kan inte tro på Gud eftersom det finns så mycket lidande och orättvisa i världen". Den andra igen kan dra en motsatt slutsats utifrån samma dilemma och säga; "Jag kan inget annat än tro på Gud pga av allt lidande och orättvisa i världen". En tredje igen kanske säger att de tror på en Gud men den Gudsbilden definieras som "min gud är en gud som...". Denna tredje kategorin kanske är mer en signal till Gud hur man vill att Han skall vara för att passa in i det liv man vill leva och den värlsbild vill ha. Man ställer sig liksom på tvären och säger; "gud, anpassa dig till mina krav eller håll dig utanför.

Frestelsen till den tredje varianten känner jag igen inom mig, men trots det vill jag höra till den andra kategorin. Varför? Därför att all lidande och orättvisa beror på människans hjärtas tillstånd och felaktiga relation till Gud.

Jag har erfarit att den grunden för eländet i världen, ligger potentiellt i varje människas inre. Även i mig. 

Så om någon frågar mig varför jag tror på Gud trots allt det onda, så är det enkelt. Han har förändrat mig och håller fortfarande på att göra det (fråga min fru). Om han kan göra det i mig så kan världen förändras. Den resan började för mig med att Han visade mig sin kärlek genom Jesus, dvs han ställde inga villkor för förlåtelse och återförening. Varför? Därför att det var en återförening mellan Pappa och barn. Pappa betalade skulden. Inte för att jag skulle fortsätta leva som förut utan för att återförenas med Honom och att grunden för mitt liv skulle omdefinieras enligt skaparens manual om mig. Han har skrivit den och jag är glad att där även finns en "troubleshooting" sida, som fungerar.

De kristna säger att "synden är problemet". Tyvärr skrapar vi idag bara på ytan när det gäller synden. De troende (jag + andra) faller lätt i fällan att peka finger på syndens symptom, istället för själva synden. Det är moralism. Synd är självständiget och oberoende i relation till Skaparen. Det handlar om att lita mera på sin egen förmåg att ge meningen åt sitt liv och lösa dilemman i livet. Ofta försöker vi behålla kontrollen över innehållet i vårt liv och på samma gång förväntar vi att Gud skall "välsigna" det. Det är att stänga ut Gud innan de onda dagarna kommer. Vi förstår inte att de onda dagarna beror just på detta.

Rädsla för ljuset

Jesus sysslade inte med moralism. Moralister pekar finger på andra för att dölja sitt eget misslyckande, ofta på motsvarande område. Vill du veta något om ditt liv som du inte vet kan du bevisa min teori genom att gå kl 9 eller 14 till t.ex. Neste i Jakobstad, sätta dig vid ett bord och nämna ett namn. Det kan visa sig vara en större källa än Google. Denna version heter visst "Google dirt".

 "Visst är det Guds vilja att vi har en moral som skyddar det syfte Gud tänkt med den vi är, och vad vår uppgift är. Däremot så når vi inte målet i egen kraft. Moralisering är just ett tecken på en strävan till det i egen kraft. En människa som insett att det är Guds nåd som verkat förändringen inifrån, kan inte peka finger. Vi försöker ofta dölja symptomen för att inte avslöjas eller behöva ta itu med själva problemet. Detta gör vi genom att framhäva våra goda sidor eller andras dåliga. När vi dessutom lever i en värld av beroende av yttre bekräftelse i kombination med skam, så kan vi inget annat. Vi inser inte att just detta är verklig svaghet eftersom det förhindrar en förändring inifrån. Detta leder till sist att korthuset rasar, och vi ser idag hur t.ex. många kristna "moralväktare" faller i grova saker.

Det är skrämmade men nödvändigt att söka sig till ljuset.

En människa ändras bara inifrån ut. Därför är nyckelfrågan inte hur väl jag kan ta hand om symptomen utan hur man åtgärdar orsaken. Hur det inre förändras. Vi kan inte göra det själva. Det är lika omöjligt som att lyfta sig själva från kragen. Lika lönlöst är det att försöka dölja symptomen.

Ifall vi inte förstår orsak, verkan och lösningen från Guds synvinkel, så kan de "onda dagarna" leda till att vi lämnar den tro vi kanske hade innan.Eller i vissa fall så lämnar vi åtminstone tron på att Gud kan göra vad Han lovat.

Det är därför vi skall tänka på vår skapare, Han som har manualen om oss och ser början och slutet samtidigt. Det som gör Honom till Gud.

Jag har en nyhet för dig som inte längre är ung. Det är inte för sent. Det kanske tar lite längre och smärtar lite mer, men det är möjligt att tänka på sin skapare idag.

Det första steget i att förbereda sig för de onda dagarna är alltså att återförenas med Honom som förändrar hjärtan så att många av de onda dagarna inte behöver komma eller att de inte påverkar mera mig än jag dem. Det finns levande bevis på att det är möjligt

Sanningen om oss på 45 minuter

”Se, endast detta har jag funnit att Gud skapade människorna rättsinniga. Men sedan har de tänkt ut många onda planer”. (Predikaren 7:30)

För en tid sedan besökte jag en skolklass där vi diskuterade livets mening, tro, Gud, Jesus mm. Under lektionen presenterade jag för dem två kända personer. Den ena var en känd pop artist och den andra var Moder Teresa. De flesta visste vem bägge var och något om deras liv och  ”karriär”. Efter presentationen skulle de välja vem av dessa två de ansåg var en bättre förebild av ett lyckligare liv och vem som skulle bidra till en bättre värld ifall vi hade denne som en verklig förebild.

När rösterna var givna föll de enhälligt på Moder Teresa. Det var ingen tvekan om att de ansåg att hon levt ett lyckligare liv trots att hon gav bort de pengar hon fick i nobels fredspris och att hon levde och hennes efterföljare än idag lever en livsstil som gör verklig skillnad.

Följdfrågan i klassen blev då denna: ”Varför har då ingen av er Moder Teresas affischer på väggen, eller lyssnar på hennes (få) tal på er mp3 spelare?

Under dessa 45 min manifesterades mänsklighetens verkliga problem på ett konkret sätt. För alla var det uppenbart att vi vill hålla fast vid de förebilder som bygger på yttre bekräftelse och inte på inre. Vi vill hålla fast vid att beundra egotrippare och göra dem rikare. Vi vill upprätthålla det system vi kallar "världen", som bygger på att "jag är" = det jag gör och hur jag lyckas enligt andra.Vi utvecklar olika normer för hur vi skall bedöma oss själva och andra i detta.

Samtidigt bevisar denna episod i klassrummet att en enskild  människa som lever av inre bekräftelse dvs den ”jag är” driver mig att göra ”det jag gör" - kan göra verklig skillnad. Det bevisar att mänskligheten problem kan egentligen lösas genom en enda människa,"jag".

Människans yttersta längtan är att bli älskad. Kärlek är inte byteshandel eller handel överhuvudtaget. Kärlek bygger inte på vad jag gör utan den jag är i relation till den som har gjort mig. Det är just erfarenheten av att se mig själv sådan jag är i min skapares ögon som tillfredställer kärleksbehovet. Då leder detta till ett "görande" som inte bygger på yttre förväntningar. Det skapar inte flere Moder Teresa utan EN Matti som blir och gör just det Matti var tänkt att vara och göra. Inte utgående från de gåvor han har eller de behov han ser, utan det som skaparen viskar i örat och säger "låt oss göra detta". 

Om vi stänger ut skaparen ur vårt liv, eller ger honom en roll där vi själva ställer villkoren, är vi ohjälpligt fast i ett beroende av yttre bekräftelse och gör val i livet i stil med den i klassrummet. Vi väljer det som gynnar oss i tron på att det är ”saligare att få än att ge”, trots att vi vet annorlunda. På samma gång gör vi Jesus själv till en lögnare och deklarerar att Han var den olyckligaste människan som någonsin levt på vår jord. Hur så?

Jesus sade att ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”. Han sade dessutom att världen skall både tro och förstå när de ser att fadern har älskat oss på samma sätt som han älskat Jesus (Joh. 17:).

Jesus var alltså den mest älskade personen som någonsin levt på vår jord. Därför bevisade han också den största kärlek någon bevisat på vår jord. Han var också den som var mest hel och äkta. Han var alltså allt det som vi mest av allt längtar efter.

Vad är då problemet? Liksom de smarta eleverna insåg, så vet var och en av oss att vi egentligen väljer det vi inte tror är bäst för oss eller för världen. Varför? Svar: Vi kan göra det rätta valet enbart när vi blir det ”jag” vi är tänkt at vara i relation till den som gjorde oss.

”Synd”, som betyder ”missa målet, skjuta förbi”, är vårt största problem.

Synd är inte viljan att vara självisk, att ljuga, stjäla, vara otrogen eller ens döda. Detta är bara symptom på själva synden. Vårt problem är självständighet och oberoende i relation till Gud. Vi blev inte skapade till att vara Gudar, utan Gud.

Vi blev inte skapade till att bli beundrade och dyrkade. Vi har haft många bevis på hur dessa personer mår som ständigt måste producera något som föder beundran.

Detta handlar inte bara om kändisar utan om oss alla. Vi har alla vår egna lilla värld där vi strävar att skapa jaget utgående från det vi presterar. Även när vi strävar efter att förbättra världen efter bästa förmåga, så förblir problemet som kom fram i klassrummet- vi väljer tvärtom.

Svaret ligger i en återförening med Gud, skaparen. Han som kallar sig ”jag är”. Bara Han kan få mig och dej att presentera oss utan titlar som förknippas med vad vi gör eller lyckats med i livet. Först då kan vi ha inflytande på en människa som i sin tur kan förändra världen för många, som i sin tur kan förändra världen för ännu fler som i sin tur . . .

Jesus hade upptäckt denna hemlighet av inflytande genom små relationer. Därför investerade han större delen av de tre år (vi kan läsa om) i 12 män. Därför trivdes han bättre vid matborden hemma hos folk än inför stora folkmassor.

Han utmanade den tidens ledare med dessa ord som får avsluta den första Saltbiten:

” Jag tar inte emot ära av människor. Jag känner er och vet att ni inte har Guds kärlek i er. Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer det någon annan i sitt eget namn, honom tar ni emot. Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden? ” (Joh. 5:41-44)

Matti Aspvik