Att inte styras av rädsla och bekymmer
Det finns "symptom" som visar oss vilken vår relation till Honom är. Ett av de främsta symptomen på att vi fortfarande stänger ut Honom ur våra liv, eller ställer villkor vilken roll Han skall ha. Dessa symptom är Bekymmer och rädsla eller alternativt förtroende och frid/vila. Dessa får oss att ofta att välja fel inför stora beslut.
Jesus sade: " Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. * 25 Därför säger jag er: Gör er inte bekymmer för ert liv," (Matt. 6:24-25).
Ordet "därför" pekar på att bekymmer hör ihop med att tjäna mammon. Hur skall jag veta vem du tjänar? Det kan jag veta genom att ärligt lyssna till vad jag längtar mest av allt efter, och hur det tar sig uttryck i mitt liv. Vad är det som får det mesta av min tid, min kraft, min passion och kanske mest av allt "vad får mig att bekymra mej, vad är jag rädd att skall gå fel?
Symptomen i våra liv visar vem vi tjänar. "Mammon" är allt det som handlar om mej och mina behov, mitt begär ochvärlden gensvar till just detta. Dessutom hur det ser ut i andras ögon.
Att tjäna Gud är att låta Honom definiera meningen med livet, låta Honom visa hur det skall vara möjligt och sedan ta emot det. Oberoende av omständigheter och andras åsikter.
Vägen till en sådan inställning sker inte på ett ögonlick. Man får nog "blinka" ganska många gånger med en och annan tår. Det tar en tid att inse att det som förut var en skatt för mig var egentligen skräp i jämförelse med det som Gud vill ge. Därför sade Jesus såhär:
" Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det". (Matt. 10:39)
Man kan inte bekymra sig för det man inte kan mista. Vi kan mista bara det vi själva bygger upp.
När vi styrs av rädsla inför framtiden så vill vi helst planera och gardera oss för kommande hotbilder. Då blir livet lätt ett liv i bunkern där vi tar skydd när livet borde vara att vinna ny mark både i den egna tillväxten och i den kallelse vi har.
Detta igen medför sk "misslyckanden" som vi i sin tur ofta använder för att definiera vem vi är och vad som är möjligt. Misslyckanden hör ihop med skam inför andra och därför vill vi inte misslyckas så många gånger som behövs för att lära oss, och därför backar vi hellre än lär oss genom att misslyckas. Alla sk "stora Gudsmänniskor" i Bibeln gick först igenom stora prövningar eller offentligt misslyckande.
När vi fortfarande har mer tro till oss själva så lyssnar vi till behoven, problemen och omständigheter och sedan vänder vi oss till vår egen förmåga och erfarenheter. När vi däremot lyssnar till Gud så måste vi, eller rättare sagt får vi, vända oss till Hans förmåga. Att växa in i detta kräver övning och att någon som lever i detta lär oss. Ensam går det inte. Tron nämligen leder till det vi kallar "lydnad" (lyssna, lita och handla) . Lydnad igen är omöjligt utan en relation som bygger på förtroende, den inre inställning som vi talade om i del 1. Detta är omöjligt att lära sig ensam, eller är ensamma så svårt, att vi lätt ger upp.
Missionsbefallningens huvuduppgift är just att "lära oss hålla det Jesus befallt", dvs lyssna, lita och lyda. Det är en skillnad i att lära "vad man borde hålla" och faktiskt "lära hålla".
Vår envishet att hålla fast vid oberoendet har format även dagens "kyrka", dvs det handlar ofta om att lära "vad" man skall hålla istället för faktiskt "lära hålla". I det första kan man tuta ut det från predikstolen, sedan dricker man kaffet och alla går hem, försöker och konstatera; "fungera inte". Därför är det ännu vanligare att från predikstolen få höra att vi inte ens skall förvänta oss det vara möjligt som Jesus befaller i Missionsbefallningen. Tron fokuserar mest på att "jag skall få kraft att leva mitt liv, fylla mina behov och lösa mina problem". Få tänker på, eller orkar mitt i alla egna bekymmer rikta in sitt liv på att "göra alla folk till lärjungar". Det kan man överlåta åt proffsen som medan de servar oss kan skicka nån att göra detta.
För oss blir livet som det "svajande tornet" där varje ny bit som flyttas eller läggs till hotar fälla tornet. Istället borde vi lära oss lyssna vad som verkligen skall finnas i tornet. Skaparen vet vad vi är gjorda av och kan lära oss den lämpliga mängden och ordningen.
Det är så vi får den "vila" som Jesus säger att de som är tygnda av bördor kan lära sig av Honom (Läs. Matt. 11:28-30)
För många knager det inombords en fråga och ett missnöje. Var detta allt med livet, med tron? Var det faktiskt meningen att de förväntningar på Gud jag hade som ung troende skulle slukas av "livet" och decimeras till en sporadisk sidoroll? Som en äldre troende "tröstande" klappade en ung ivrig troende på axeln och sade: "det går nog över". Sorgligt.
Behöver det vara såhär? Nej, det tror jag inte. Däremot tror jag att dagens ledare och kyrka missat radikalt på denhär punkten, dvs i hur vi skall komma i sen sådan relation med Gud att "lära att hålla" blir en skatt för oss istället för en förlust. På det praktiska planet handlar det inte bara om att undervisa utan om en delaktighet i livet. Det går inte utan förebilder som visar att man faktiskt kan sova i en liten båt, mitt i en häftig storm (Mark. 4:37-41). Vi behöver tillåta någon som lärt sig detta att investera av sin tid i att lära oss samma sak. det gjorde Jesus, det gjorde paulus (2Tim. 2:10-17). Men det är här det oftast sätter stop. Den sk "tidsbristen" (=vad vi valt att fylla den med) stoltheten, dvs oberoendet och vad den fört med sig sätter stop. Det betyder att alltså symptomen på själva problemet sätter stop för att åtgärda problemet. Därför är starten smärtsam när vi inser att vi måste skapa rum för en sådan relation och gemenskap. Att det dessutom inte sker genom att läsa en bok eller genom att delta i en snabbkurs. Tron dvs förströstan på Gud är inte enbart en åsikt utan den är praktisk. Utan handling är tron död.
Hur skall man lära sig att inte styras av bekymmer och fruktan? Svar: genom att utveckla ett förtroende för Gud. Hur skall detta då gå till? Svar: Genom att någon lär oss det genom delaktighet i vardagen. Det handlar alltså om en kombination av ordet, dvs undervisning och delaktighet. Detta kräver en vilja av dem som lever det att investera av sin tid, sitt liv och för dem som behöver lära sig det att öppna dörren och ta emot det.
Det var så både Jesus och Apostlarna gjorde lärjungar. Vi tror vi fixar det bättre för att vi har powerpoint, facebook och en scen. Jesus hade också tillfällen med stora skaror, men största delen av tiden gav Han åt de tolv. Det var åt dem han gav tid att förklara, demonstrera, träna, uppmuntra, trösta och förmana. Dessa sände han sedan ut att göra samma sak, på samma sätt.
För ett antal år sedan körde jag i väggen som ledare. En kort tid därefter fick jag en möjlighet att bli utrustad av en "fader". Där fick min egen mognad en ny start. Det första var att karaktären började hinna i kapp min begåvning och mitt ansvar.
Många saker kom under omprövning. Det senaste var att jag slutade som "anställd" andlig ledare, och istället blev jag företagare med "tältmakeriprincipen" dvs. företagandet skall tjäna det syfte jag skall leva för dvs Guds syfte genom livsförvandlande relationer. Undervisningstillfällen minskade från ca 80 om året till ca. 20. Istället hittar jag mig själv oftare vid matbordet med dem som Gud givit åt mej och teamet att utrusta och ge vidare det vi lärt oss.
Hur öppnas sådana relationer. De flesta genom deras vänner som fått gå igen en prosess en tid. En del kommer till de undervisningstillfällen som vi har och utmanas av det. De uttrycker sin önskan att lära sig leva detta. Då utmanar vi dem att stiga in i en sådan relation med någon som utrustar och en mindre gemenskap där man stöder varann i detta genom att dela både livet och målsättningen sk "förbundsrelationer". Man kan säga att vi på sätt och vis säger som Jesus och Apostlarna sade; "följ mej". Låter väldigt "högmodigt" i många öron, men jag tror att om vi inte kan säga "följ mej som jag följer Jesus" så måste vi ifrågasätta om vi överhuvudtaget har fattat vad det handlar om. Att följa Jesus handlar ju inte om att jag är duktig och berömvärd utan att Han är det och får göra det Han vill i mitt liv. Inte ens Jesus följde Fadern i egen kraft (Joh. 5:19). Därför kan vi frimodigt säga "följ mej, så skall jag visa dig hur Gud kan göra samma sak i dig".
Vi är ofta så självcentrereade att vi är upptagna med att förklara det vi inte klarar av när vi borde vara upptagna med vad Gud vill och klarar av.
Jag har själv sett hur det i praktiken handlar om att gå bredvid när omständigheter försöker vända tanken mot att lyssna till sig själv, till att istället tänka som Gud vill och handla därefter. Det behövs nån som talar in i våra liv det som är sant ur Guds synvinkel, tills vi själva börjar tänka, tala och handla enligt det.
Allt detta kräver en stor omprövning i hur vi tänker ("varför, vad och hur?") om både ledarskap och församling idag. Jag tror att de största förändringarna sker i det lilla. Därför är det så svårt för existerande församlinmgar att börja leva detta. De tvoingas då att överge det maskineri av "verksamhet" och "program" och den ledarskapssyn och praxis mena har. Någon måste utrusta till att "Bygga", inte bygga istället för dem. varje lem i kroppen behöver dessutom växa fast ihop med rätt del i kroppen för att själv bli den vi är tänkt att vara. Viktigaste frågan är "med vem?" innan vi frågar "vad?" (Ef. 4:11-16)
Vi är inte på jorden för att konserveras för himlen utan för att förändras så att vi kan skapa förändring på jorden. Jesus själv sade "ske din vilja, så som i himmelen så ock på jorden". Vi behöver växa till att bli bönesvaret. Inte bara sitta i en kyrka och hoppas att Gud skall ta oss bort från denna "onda jord". Det kommer inte att ske. Vår "Himmel" är där Gud är mitt ibland oss och det kommer Han endag att vara (Uppb. 21:3)
Att förbereda sig för de onda dagarna handlar alltså om att Gud förbereder ett folk för de onda dagarna som inte skall påverkas av den utan påverka istället den (Uppb. 5:10-11).
Vi har ingen orsak att vara rädda eller bekymra oss, ifall vi tillhör Gud, och lever för det som Han har kallat oss till. Principen är enkel. Egen kontroll, egen kraft. Guds kontroll, Guds kraft. Prosessen däremot är inte enkel, men möjlig. Gud ge oss inga målsättningar som är möjliga för oss själva. Bara sådana som är möjliga för Honom
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti