Boken om mitt liv

”Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit ”. (Ps. 139:16)

Gud skriver historia från slutet, mot början. Han ser början och slutet på en och samma gång. Han är inte bunden av tid och rum. Detta är för oss omöjligt att förstå.

Däremot är det oerhört viktigt att förstå det Gud vill att vi skall förstå av detta. Ett exempel är det som skrivs ovan, att våra dagar var ”bestämda innan någon av dem hade kommit”.

Trots att de redan är skrivna, betyder inte att det automatiskt blir som det är skrivet. Våra dagar är alla skrivna, men samtidigt skrivs de. Gud har förberett allt enligt sin plan men detta påtvingas inte på oss, utan vi måste söka det och ta emot det. Det bygger inte heller på våra prestationer, vår kraft eller förmåga, utan enbart på vår inställning gentemot Gud

Som troende säger man ofta att ”Gud leder mej”. Det tror även jag. Jag tror att vi alltid är i Guds ”ledning”. Däremot tror jag inte att vi alltid är i Guds plan och vilja.

Gud leder oss alltid enligt vårt hjärtas tillstånd. Han leder oss med syftet att vi skall börja lyssna till Honom med rätt inställning. Vi har så lätt att peka finger mot Gud när han inte betett sig som vi vill, enligt våra villkor och vår tidtabell.

”Synd” betyder att ”missa målet”, dvs vårt oberoende och självständighet är det onaturliga tillstånd där det skapade skapar sin egen mening utan den som menade något. Det har sedan konsekvenser i moralisk svaghet. Synd är alltås inte i första hand moralisk svaghet utan just inställningen till Gud.

Frälsning är inte heller att vi blir frälsta från en konsekvens utan relationen till Gud upprättas enligt Hans kriterier.

Stolthet är det enda hindret för att kunna ta emot nåd. Då jag säger ”nåd”så betyder det inte enbart förlåtelse utan även Guds plan för oss. Så länge vi tror vi kan fixa livet utan Honom så finns det inget behov av Gud.

Ibland ger Han oss det vi vill ha för att vi skall inse att det är inte det vi behöver. Ibland tar Han av oss det vi har för att vi skall inse att vi sörjer över det som inte är värt att sörja över. Ibland skicka Han samma typ av ”idioter” till vår arbetsgemenskap för att det lyfta fram ett allvarligt attitydhandikapp inom mig. Vi kan fly till nästa ställe för att bara möta samma ”idiot” där. Resans längd bestämmer vi genom hur snabbt vi lär oss att bemöta vårt handikapp och be Gud visa hur vi kan förändras. En gammal vän till mej berättade om en kommentar hans son gav när de körde i stan:

”Pappa, varför är det så att alla idioter är i trafiken bara när du kör , men inte när mamma kör?”

På olika sätt drar Gud oss till sig. På olika sätt visar Han genom brister i vår karaktär att det finns behov att återgå till originalmanuset, istället för det vi just nu själva håller på att skriva.

Vi kan uppleva att Han är tyst men omständigheterna skriker högt att det är dags att vända om till Gud. Den resan kan ta länge, eller t.o.m. hålla på ända till slutet.

Han är alltid på gång för att fostra oss. Fostran, även i form av ”tuktan”, är ett tecken på att vi faktiskt är ”äkta” barn (Hebr. 12:7-11). Gud börjar forma oss och tala till oss när vi ställer oss under inflytandet av Hans ord (2 Tim. 3:10-17). Det är orden som gör det möjligt att höra, de föder tro. Först genom att rikta in våra förväntningar åt rätt håll så att vi kan urskilja Guds röst bland många andra röster. Det vimlar av ord i vårt liv, av både behov, begär och yttre förväntningar. Det är Guds ord och stillheten som hjälper oss att urskilja. Dessutom behöver vi hjälp av dem som vandrat längre på denhär vägen än vi. Dessa villkor utmanar vårt behov av oberoende och självständighet, dvs stolthet.

Oftast skrivs ”människans bok” styrd av yttre bekräftelse dvs där vi genom våra ”framgångar” blir bekräftade som värdefulla av omgivningen. Detta kan aldrig tillfredställa oss på djupet. Därför lever de flesta med en otillfredställese inombords trots att det mesta i livet verkar bra.

”Mening” kan nås enbart genom att förstå och ta emot vad den som gjorde menade med mig när Han gjorde mig. Det syftet har att göra med personen, karaktären, inte prestationen.

Boken om mitt liv är alltså skriven som en ursprunglig plan hos Gud. Den ”aktiveras” genom att jag kommer i rätt relation med Gud. Då kommer jag i kontakt med vad som är skrivet om mig genom att söka och lyssna med en ödmjuk beredvillig attityd.

Många som kommit till tro när de var unga har ”vuxit ur tron” eller skalat bort det mesta av förväntningar som man hade som ung. Det är lätt att tro och älska när man inte ännu mött det verkliga livet. Det är lätt att vara överlåten tills man inser att det faktiskt finns något konkret att överlåta. Gud ångarar inte de gåvor Han gett oss. Vi kan faktiskt använda dem för oss själva, och detta på ett framgångrikt sätt. Men, vi kommer alla att stå till svars för det som skrivits i boken. Inte för det som vi själva eller andra tycker om oss.

Trots att vi kan välja att ta livet i våra egna händer så kvarstår det faktum att verklig vila är att leva i det som redan är gjort.

” Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem”. (Ef. 2:10)

Vi är alltså skapade till ”Goda gärningar” som förverkligas genom relationen till Kristus. Det handlar dels om att följa Hans exempel men ännu mer om att få del av Hans karaktär genom att mogna samma väg som han mognade. Att ta emot den fostran som Jesus tog emot (Hebr. 5:7-,Luuk. 2:52).

”Jesu bok” blev skriven för att Han växte i total överlåtelse och beroende i relation till Fadern (Joh. 5:19). Inte heller Jesu gärningar var Hans egna utan de var redan ”gjorda” av Fadern. Fadern hade alltså förberett gärningarna även för sin son Jesus.

Det var just därför Han kallas ”son”. Han är unik på många sätt men samtidigt är Han inte den enda. Vi är kallade till samma ”son” relation av beroende och överlåtelse. Bara då kan vi leva i enlighet med den bok som ”är” skriven.

En dag skall det öppnas en bok och böcker (Uppb. 20:12). Både det som är skrivet om oss och det som skrevs. Det handlar inte om hur jag kan prestera gärningar utan hur jag ger Jesus den plats i mitt liv som Han var tänkt att ha.

Endera betalar jag själv för min skuld eller Jesus betalar det. Endera skrivs boken om mitt liv i enlighet ”my way”, eller så skrivs den enligt det Gud skrivit.

Ingen av oss hålls mitt på vägen, men det avgörande är vårt hjärtas inställning. Äger jag mitt liv, eller tillhör det Honom som skapade mig. Dags att byta skrivare?