"Jag har kvar min barnatro". Den kommentaren får man höra ibland. Men vad är barnatro egentligen? Jag har sällan hört någon definition på den. Mer kanske kommentaren används för att komma undan en närmare förklaring vad man egentligen tror på.
Barn har överlag lättare att tro. En vuxen kanske tänker att man som barn är godtrogen eller lättlurad. Det sägs att "Gud kan varken bevisas eller motbevisas". En vuxen drar då slutsatsen "alltså finns han inte". Ett barn åter utbrister i jubel, "wow, alltså finns det en möjlighet att Han finns". Och börjar därför söka Honom utan villkor.
Vi har hemma en bok med roliga kommentarer som våra 5 barn sagt under sin uppväxt. Idag låg denna bok framme och några i famljen tog sig tid att bläddra i den. I boken finns en berättelse om en situation där min son hade fått läst till sig berättelsen om då Jesus gick på vattnet. Hans respons till detta var:
"Enkelt, han hade ju träskor".
Det krävs nog en hel del tilltro till träskornas flytegenskaper för att ta sig en promenad ute på sjön :) .
En historia vi skrattar åt idag. Samtidigt så påminner denna historia om vårt behov att rationalisera tron, och verkligheten överlag. Detta trots att vi kan förklara verkligheten bara till en bråkdel. För många år sedan frågades nobelpristagarna gemensamt i en tv intervju följande: "hur mycket anser ni att vi idag kan förklara av verkligheten omkring oss". De gav sitt gemensamma svar som var, "1 procent".
Bibeln definierar tron enligt följande:
"Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man det man inte ser". (Hebr. 11:1)
Det man hoppas på är inte detsamma som man har begär efter. Hoppet har att göra med det för oss omöjliga men som vi samtidigt ser som absolut nödvändigt. Hoppet har att göra med det faktum att vi alla dör. All vår fruktan grundar sig på vår dödsfruktan och vår rädsla att bli övergivna. Människan kan leva utan många saker ,men utan hopp kan vi inte-, och orkar vi inte. Samma gäller kärlek. Utan den förlorar vi oss själva.
Vårt verkliga "jag" kan bara lockas fram av en kärlek som samtidigt ser oss till 100% som vi är, tar emot oss som vi är av den som kan göra oss till den vi var avsedda att vara.
Det är intressant att i Guds verklighet råder det andra lagbundenheter än i den verklighet som vi själva upprätthåller. Det är skrämmande hur snabbt barnen lär dessa lagbundenheter . . . av oss.
I Guds Rike är den minste störst. Varför? Därför att stor är inte den som presterar stort utan den som Gud får bli stor för. den genom vilken Gud får göra det han vill. För detta krävs det att man blir som ett barn. Tron och sanningen om Gud är omöjlig för den som vill nå detta genom sitt förstånd och sin förmåga. Gud döljer sanningen för dem som försöker detta.
Vi vet att barn kan vara både envisa, själviska ja, och ibland rent av grymma. Jag tror att vi även i detta har att lära oss av barnen. Genomskinligheten och den ohämmade själviskheten är en förutsättning för förändring. Som vuxna lär vi oss vara artiga och snälla utan att vårt inre nödvändigtvis förändras. Skenhelighet är det största hindret för verklig helighet. Inte synden.
Små barn skäms inte att vara beroende av sina föräldrar. De skäms inet att bli tröstade eller att sitta i famnen. Småningom märker man ju nog att även detta )skammen) kommer in i bilden och det sunda i detta dvs att lära sig ta hand om sig själv i vardagen och livet överlag. Som Guds barn går den rätta riktningen mot ett beroende. Det är i denna motsridighet med världens principer som vi har svårt att leva.
Det är en stor nåd att Gud döljer sanningen på detta sätt som Jesus beskriver ovan. Det betyder att alla, oberoende av styrka och viss IQ kan lära känna Gud och äga hopp. Av oss alla förväntas enbart ödmjukhet inför det faktum att vi gör oss helt beroende av Gud. Att Han har rätten att vara allsmäktigare än jag. Veta bättre än jag hur Han borde agera när det gäller lidandet och orättvisorna i världen. Att Han har ensamrätt att definiera vad som är mening, sant, falskt. Att jag är mottaglig för att lära mig detta, gör mig till ett "barn".
Många har jag mött som förlorat sin barnatro. Dels för att förståndet och de egna kriterierna inte längre får Gud att rymmas in i den vuxna världen. Dels för att Gud blir "festförstöraren", när jag skall drömma och uppfylla mina ambitioner, bli "någon" genom det jag gör. Vi väljer hellre att gå en självständig oberoende väg ,än att lita på att en gud skall, inte bra ge mig det jag hoppas på utan även definiera vad jag behöver. Vi helt enkelt väljer hellre att tro på människan än Gud. Kanske man jämför varandras meritlista ... eller så inte.
Från Guds synvinkel så är just barnatron det som är andlig mognad. Vi föds i vår jordiska familj i totalt beroende, för att sedan växa till självständighet. I Guds familj föds man från total självstandighet, för att växa till tilltro och boroende.
Även i Jesus fanns "barnet" (beroendet, förtroendet för Fadern), som var förutsättningen till att han var den han var och gjorde det Han gjorde(Joh. 5:19). För Jesus var detta totala beroende och den totala överlåtelsen det som var mognad.
Med eller utan träskor så behöver vi en verklig "barnatro". Den är inte minst, den är störst.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti