Hur förbereda sig för de onda dagarna? (Del 2) Att inte styras av rädsla och bekymmer

"Tänk på din Skapare i din ungdoms dagar, innan de onda dagarna kommer och de år då du skall säga: "De ger mig ingen glädje"; (Predikaren 12:1, läs gärna hela kapitlet)

Att inte styras av rädsla och bekymmer

I del 1 av denhär serien skrev jag om att den viktgaste förberedelsen inför de onda dagarna och livet överlag, är att försonas med sin skapare. Att ge Honom den rollen som en skapare skall ha.
Det finns "symptom" som visar oss vilken vår relation till Honom är. Ett av de främsta symptomen på att vi fortfarande stänger ut Honom ur våra liv, eller ställer villkor vilken roll Han skall ha. Dessa symptom är Bekymmer och rädsla eller alternativt förtroende och frid/vila. Dessa får oss att ofta att välja fel inför stora beslut. 

Jesus sade: " Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. * 25 Därför säger jag er: Gör er inte bekymmer för ert liv," (Matt. 6:24-25). 

Ordet "därför"  pekar på att bekymmer hör ihop med att tjäna mammon. Hur skall jag veta vem du tjänar? Det kan jag veta genom att ärligt lyssna till vad jag längtar mest av allt efter, och hur det tar sig uttryck i mitt liv. Vad är det som får det mesta av min tid, min kraft, min passion och kanske mest av allt "vad får mig att bekymra mej, vad är jag rädd att skall gå fel?
Symptomen i våra liv visar vem vi tjänar. "Mammon" är allt det som handlar om mej och mina behov, mitt begär ochvärlden gensvar till just detta. Dessutom hur det ser ut i andras ögon.
Att tjäna Gud är att låta Honom definiera meningen med livet, låta Honom visa hur det skall vara möjligt och sedan ta emot det. Oberoende av omständigheter och andras åsikter.


Vägen till en sådan inställning sker inte på ett ögonlick. Man får nog "blinka" ganska många gånger med en och annan tår. Det tar en tid att inse att det som förut var en skatt för mig var egentligen skräp i jämförelse med det som Gud vill ge. Därför sade Jesus såhär:

" Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det". (Matt. 10:39)

Man kan inte bekymra sig för det man inte kan mista. Vi kan mista bara det vi själva bygger upp.

En troende lever av tro, dvs det finns en dimension där vi litar på de sanningar som Gud säger. Dessa sanningar har inte bara blivit uttalade utan även demonstrerade av Jesus. 
När vi styrs av rädsla inför framtiden så vill vi helst planera och gardera oss för kommande hotbilder. Då blir livet lätt ett liv i bunkern där vi tar skydd när livet borde vara att vinna ny mark både i den egna tillväxten och i den kallelse vi har.
Detta igen medför sk "misslyckanden" som vi i sin tur ofta använder för att definiera vem vi är och vad som är möjligt. Misslyckanden hör ihop med skam inför andra och därför vill vi inte misslyckas så många gånger som behövs för att lära oss, och därför backar vi hellre än lär oss genom att misslyckas. Alla sk "stora Gudsmänniskor" i Bibeln gick först igenom stora prövningar eller offentligt misslyckande.


När vi fortfarande har mer tro till oss själva så lyssnar vi till behoven, problemen och omständigheter och sedan vänder vi oss till vår egen förmåga och erfarenheter. När vi däremot lyssnar till Gud så måste vi, eller rättare sagt får vi, vända oss till Hans förmåga. Att växa in i detta kräver övning och att någon som lever i detta lär oss. Ensam går det inte. Tron nämligen leder till det vi kallar "lydnad" (lyssna, lita och handla) . Lydnad igen är omöjligt utan en relation som bygger på förtroende, den inre inställning som vi talade om i del 1. Detta är omöjligt att lära sig ensam, eller är ensamma så svårt, att vi lätt ger upp.  

Missionsbefallningens huvuduppgift är just att "lära oss hålla det Jesus befallt", dvs lyssna, lita och lyda. Det är en skillnad i att lära "vad man borde hålla" och faktiskt "lära hålla".
Vår envishet att hålla fast vid oberoendet har format även dagens "kyrka", dvs det handlar ofta om att lära "vad" man skall hålla istället för faktiskt "lära hålla".  I det första kan man tuta ut det från predikstolen, sedan dricker man kaffet och alla går hem, försöker och konstatera; "fungera inte". Därför är det ännu vanligare att från predikstolen få höra att vi inte ens skall förvänta oss det vara möjligt som Jesus befaller i Missionsbefallningen. Tron fokuserar mest på att "jag skall få kraft att leva mitt liv, fylla mina behov och lösa mina problem". Få tänker på, eller orkar mitt i alla egna bekymmer rikta in sitt liv på att "göra alla folk till lärjungar". Det kan man överlåta åt proffsen som medan de servar oss kan skicka nån att göra detta.


För oss blir livet som det "svajande tornet" där varje ny bit som flyttas eller läggs till hotar fälla tornet. Istället borde vi lära oss lyssna vad som verkligen skall finnas i tornet. Skaparen vet vad vi är gjorda av och kan lära oss den lämpliga mängden och ordningen.


Det är så vi får den "vila" som Jesus säger att de som är tygnda av bördor kan lära sig av Honom (Läs. Matt. 11:28-30)


För många knager det inombords en fråga och ett missnöje. Var detta allt med livet, med tron? Var det faktiskt meningen att de förväntningar på Gud jag hade som ung troende skulle slukas av "livet" och decimeras till en sporadisk sidoroll? Som en äldre troende "tröstande" klappade en ung ivrig troende på axeln och sade: "det går nog över". Sorgligt.


Behöver det vara såhär? Nej, det tror jag inte. Däremot tror jag att dagens ledare och kyrka missat radikalt på denhär punkten, dvs i hur vi skall komma i sen sådan relation med Gud att "lära att hålla" blir en skatt för oss istället för en förlust. På det praktiska planet handlar det inte bara om att undervisa utan om en delaktighet i livet. Det går inte utan förebilder som visar att man faktiskt kan sova i en liten båt, mitt i en häftig storm (Mark. 4:37-41). Vi behöver tillåta någon som lärt sig detta att investera av sin tid i att lära oss samma sak. det gjorde Jesus, det gjorde paulus (2Tim. 2:10-17). Men det är här det oftast sätter stop. Den sk "tidsbristen" (=vad vi valt att fylla den med) stoltheten, dvs oberoendet och vad den fört med sig sätter stop. Det betyder att alltså symptomen på själva problemet sätter stop för att åtgärda problemet. Därför är starten smärtsam när vi inser att vi måste skapa rum för en sådan relation och gemenskap. Att det dessutom inte sker genom att läsa en bok eller genom att delta i en snabbkurs. Tron dvs förströstan på Gud är inte enbart en åsikt utan den är praktisk. Utan handling är tron död. 
 
Hur skall man lära sig att inte styras av bekymmer och fruktan? Svar: genom att utveckla ett förtroende för Gud. Hur skall detta då gå till? Svar: Genom att någon lär oss det genom delaktighet i vardagen. Det handlar alltså om en kombination av ordet, dvs undervisning och delaktighet. Detta kräver en vilja av dem som lever det att investera av sin tid, sitt liv och för dem som behöver lära sig det att öppna dörren och ta emot det.

Det var så både Jesus och Apostlarna gjorde lärjungar. Vi tror vi fixar det bättre för att vi har powerpoint, facebook och en scen. Jesus hade också tillfällen med stora skaror, men största delen av tiden gav Han åt de tolv. Det var åt dem han gav tid att förklara, demonstrera, träna, uppmuntra, trösta och förmana. Dessa sände han sedan ut att göra samma sak, på samma sätt.


För ett antal år sedan körde jag i väggen som ledare. En kort tid därefter fick jag en möjlighet att bli utrustad av en "fader". Där fick min egen mognad en ny start. Det första var att karaktären började hinna i kapp min begåvning och mitt ansvar. 
Många saker kom under omprövning. Det senaste var att jag slutade som "anställd" andlig ledare, och istället blev jag företagare med "tältmakeriprincipen" dvs. företagandet skall tjäna det syfte jag skall leva för dvs Guds syfte genom livsförvandlande relationer. Undervisningstillfällen minskade från ca 80 om året till ca. 20. Istället hittar jag mig själv oftare vid matbordet med dem som Gud givit åt mej och teamet att utrusta och ge vidare det vi lärt oss. 
Hur öppnas sådana relationer. De flesta genom deras vänner som fått gå igen en prosess en tid. En del kommer till de undervisningstillfällen som vi har och utmanas av det. De uttrycker sin önskan att lära sig leva detta. Då utmanar vi dem att stiga in i en sådan relation med någon som utrustar och en mindre gemenskap där man stöder varann i detta genom att dela både livet och målsättningen sk "förbundsrelationer". Man kan säga att vi på sätt och vis säger som Jesus och Apostlarna sade; "följ mej". Låter väldigt "högmodigt" i många öron, men jag tror att om vi inte kan säga "följ mej som jag följer Jesus" så måste vi ifrågasätta om vi överhuvudtaget har fattat vad det handlar om. Att följa Jesus handlar ju inte om att jag är duktig och berömvärd utan att Han är det och får göra det Han vill i mitt liv. Inte ens Jesus följde Fadern i egen kraft (Joh. 5:19). Därför kan vi frimodigt säga "följ mej, så skall jag visa dig hur Gud kan göra samma sak i dig". 


Vi är ofta så självcentrereade att vi är upptagna med att förklara det vi inte klarar av när vi borde vara upptagna med vad Gud vill och klarar av. 


Jag har själv sett hur det i praktiken handlar om att gå bredvid när omständigheter försöker vända tanken mot att lyssna till sig själv, till att istället tänka som Gud vill och handla därefter. Det behövs nån som talar in i våra liv det som är sant ur Guds synvinkel, tills vi själva börjar tänka, tala och handla enligt det.


Allt detta kräver en stor omprövning i hur vi tänker ("varför, vad och hur?") om både ledarskap och församling idag. Jag tror att de största förändringarna sker i det lilla. Därför är det så svårt för existerande församlinmgar att börja leva detta. De tvoingas då att överge det maskineri av "verksamhet" och "program" och den ledarskapssyn och praxis mena har. Någon måste utrusta till att "Bygga", inte bygga istället för dem. varje lem i kroppen behöver dessutom växa fast ihop med rätt del i kroppen för att själv bli den vi är tänkt att vara. Viktigaste frågan är "med vem?" innan vi frågar "vad?" (Ef. 4:11-16)


Vi är inte på jorden för att konserveras för himlen utan för att förändras så att vi kan skapa förändring på jorden. Jesus själv sade "ske din vilja, så som i himmelen så ock på jorden". Vi behöver växa till att bli bönesvaret. Inte bara sitta i en kyrka och hoppas att Gud skall ta oss bort från denna "onda jord". Det kommer inte att ske. Vår "Himmel" är där Gud är mitt ibland oss och det kommer Han endag att vara (Uppb. 21:3)


Att förbereda sig för de onda dagarna handlar alltså om att Gud förbereder ett folk för de onda dagarna som inte skall påverkas av den utan påverka istället den (Uppb. 5:10-11).
Vi har ingen orsak att vara rädda eller bekymra oss, ifall vi tillhör Gud, och lever för det som Han har kallat oss till. Principen är enkel. Egen kontroll, egen kraft. Guds kontroll, Guds kraft. Prosessen däremot är inte enkel, men möjlig. Gud ge oss inga målsättningar som är möjliga för oss själva. Bara sådana som är möjliga för Honom

Vilsna i toleransens namn?

För ca. 50 år sedan var det brottsligt att visa vissa saker i TV. Idag är det, om inte brottsligt, iallafall intolerant eller diskriminerande att inte ta med vissa saker i tv.

Tolerans har en längre tid varit den norm som man mäter med ifall något eller någon är acceptabel, god, human osv. Vad handlar det hela egentligen om? Vad är tolerans? Vissa säger att det handlar om att var och en skall få tänka och tro som man vill och göra sina egna val i livet utgående från det, utan att någon får säga att ”så får man inte tänka” eller inte iallafall handla enligt.

Väljer en människa sina tankar själv? På sätt och vis. Tack o lov och tyvärr kan man väl också säga. Själv skulle jag nog helst låta bli att tänka vissa saker om både mig själv och andra. Jag hör nog till den kategorin som tror att ingen människa kan välja sina tankar. Iallafall kan vi inte ändra på dem själva, hur vi än försöker. Däremot tror jag vi kan välja vem och vad som formar våra tankar. Jag tror att det är på det planet som valet står. Vi söker inte alltid sanningen, utan en väg vidare som motsvara vad vi längtar efter eller gör livet lättare, kanske mer njutbart. Då blir det "sanning" för oss, som gör livet lättare eller mera njutbart. I detta är vi idag en "instant generation" som värderar sanningen enligt hur snabbt det fixar prolem, eller egentligen symptomen. Vi vill ha allt av bästa kvalitet, så snabbt som möjligt och så billigt som möjligt. Omöjligt kombination förresten.

Friheten att tänka och uttrycka sig som man vill tycks ha blivit den högsta normen som allt mäts enligt. När man riktigt tänker efter så säger man m.a.o. ”det viktigaste är att varje individ får äga rätten att tänka, uttrycka och handla som man vill”. Det finns ett annat ord för detta; ”Anarki”, eller laglöshet, dvs det finns ingen absolut sanning eller högsta norm, annat än den som finns inom varje individ.

Att varje människa skall ges friheten att tänka och leva som man vill måste bestå. Ingen kan tvingas till en övertygelse. Lyckas man med det så är övertygelsen inte äkta. På den nivån måste det finnas respekt och kärlek människor emellan.

Hur är det då med toleransen när vi, som idag, tillämpar den på nivån av lagstiftning (i både riksdag och kyrka). När människans behov, rättigheter och jämnlikhet blir den högsta normen bland lagstiftare.

Jag tror det är inte bara omöjligt, utan medför stora kompromisser och kaos.

I något skede måste någon ställa frågan; ”Finns det någon absolut sanning om rätt o fel?”. ”Finns det någon absolut norm, någon som har sista ordet, eller är allt bara summan av våra viljor som leder till konsensus”. Ifall det finns, vad/vem är det isåfall? Vem har rätt att definiera och slå fast den. Är det den skara beslutsfattare som representerar folket som skall försöka hitta en ”tolerant” gemensam nämnare?

Är det överhuvudtaget möjligt (eller rätt) att låta alla leva ut sina rättigheter. ”Det beror på vilka rättigheter man vill ha”, säger man då. Vem skall då besluta var gränsen går och enligt vilken norm. Vem kan säga att gränsen går just där. Finns det ingen absolut norm som ingen lagstiftare kan ändra på, så kan ju i princip varje riksdag i framtiden ändra på vilken lag som helst genom omröstning. När man tar bort principen om en absolut norm så är det så. Tolernas kan inte vara som grund för det. Man grälar ju t.o.m. Om vem som är tolerant och inte och hur den skall tolkas dvs ”vi är inte toleranta mot er eftersom ni inte är toleranta”.. . Ööh?

Lagen om rätt och fel är en auktoritet (Exousia), som betyder ”rätten och friheten att utöva makt” (jmf Rom. 13:). Vi har även lagens väktare som straffar dem som går över gränsen. De som säger sig stå för toleransen säger i samma veva att förstås finns det gränser. Men vem skall säga vem det är som skall säga var gränsen går och varför. Det är där vishet stiger in och vishet "ärver" man.

En absolut sanning kan finnas enbart om det finns en Gud. I annat fall är sanningen enbart konsensus som nås människor emellan och det kan i princip vara vad som helst.

I vårt land vill de flesta bevara värderingar som har sina rötter i de värderingar Jesus stod för utan att blanda i Honom längre. Humanisterna vill ha bort Kristus helt, från allt i princip.

Varje religion har definierats av som upphovsman. Oftast i skriftform. Kyrkans grund vilar på Kristus, Hans ord, Hans liv, död och uppståndelse. Detta säger mycket om både oss och Honom. Sedan har vi de som Jesus sände för att lära ut detta till individer och nationer dvs Apostlarna. Idag försöker många kapa rätten att omdefiniera vilken grund kristen tro (världsbild, människosyn) skall stå på och därmed också ändra kyrkans uppgift och natur.

Ända från början har kyrkan haft sina ledare som skall vaka över att grunden skall stå fast dvs Kristus är huvudet (ägaren) av kyrkan ,som är Hans kropp. Deras uppgift är att stå ansvariga inför Gud (inte folket) att bevara och förmedla detta. Nu skriker folkets röst högre i kyrkan än Guds ord och den håller på att ändras i Toleransens namn. Ingen vill ju ha en kyrka som står för saker som har en lära som säger att mina val är fel och destruktiva i från Guds synvinkel. Trots att Han troligen har en lite bättre utsikstplats och större perspektiv på vad som är nyttigt och onyttigt i längden.

Han är dssutom den som bestämmer ifall värdegrund för med sig konsekvenser. EN vardegrund finns ju för att skydda och bevara det som är sant och rätt. Värdegrund finns inte för att garantera att jag får vad jag vill. Så verkar det ändå vara idag,

Vår västerländska lagstiftning och sociala trygghet, bygger (eller byggde) långt på de tio budorden och på kristna värderingar överlag. Dessa normer är dock omöjliga att bevaras utan en relation till upphovsmannen, dvs Gud. Då kan man inte längre se och förstå den kärlek som ligger bakom. Då blir dessa normer bara till en fiende som försöker hindra mig att leva ut det jag vill. Då blir inte bara kristna som står för dessa normer, utan Gud själv blir intolerant som inte ger mig vad jag vill.

Vi har kommit ganska långt från dessa dagar då presidentens fru Gerda Ryti höll sitt tal till folket. Var hennes tal intolerant, eller rent av skadlig för vårt folk då hon antog att vi var ett kristet folk? Fy på dig Gerda.

En lagstiftare och ledare kan inte bara utgå från sig själv och sina egna önskningar. De måste ställa frågan om det finns en absolut sanning innan de leder folket eller stiftar lagar eller ändrar på dem.

Ett samhälle som stänger ut Gud, måste på nytt omdefiniera sanningen och sitt verkliga behov.

Det har vi gjort snabbt och efektivt de senaste 50 åren. Kan vi vara stolta över vad vi nått? Knappast.

Beslutsfattare och ledare måste inse att varje uttalande, varje ny lag undervisar nästa generation om hur man skall förhålla sig till vad som är rätt och fel. Denna nation har under en längre tid undervisat den unga generationen om att ”högsta normen är att du skall få tänka och välja fritt”.

Som verktyg i att pröva dess hållbarhet motivera ofta med ”så länge det inte skadar andra”.

När skadar man då andra? Hurudan skada räknas? Handlar det om fysisk eller psykisk? För många av de toleranta är en kristna som tror på bibeln psykiskt skadade och idioter. Ibland måste jag tyvärr ge rätt när man ser hur de som kallar sig troende beter sig.

Jag tror att den största skada som kan ske är att stänga ut upphovsmannen till vad som är sant, rätt och fel och ersätta den platsen med människan. En männsika varj egen navel är ens bästa vän. En männsika som inte ser oförmögna vi är att leva oberoende av en högre norm som skyddar oss när vi inte vet bättre. Det som bl.a. gör någon till Gud är just sanningen och rätten att definiera vad som är rätt och fel. På den platsen har människan genom historien försökt kandidera.

Problem har alltid funnits. Problemens art säger dock något om hur vi ser på värdegrundens uppkomst och betydelse. Den skada vi ser idag, eller rättare sagt är blinda för, är att vi gjort tillgängligt och normaliserat det som skadar känslomässigt, relationellt och är beroendeframkallande. Det våra barn tar del av idag via tv och internet tvingar dem att möta en verklighet som de inte kan hantera utan att ta skada. Jag minns redan för 15 år sedan när jag var ledare på ett barnläger där vi skulle prata om värderingar. Jag bad barnen (3-5 klassister) att ta med sig den musik och de tidningar de hade med sig. Det kom en stor hög av bl.a. Veckorevyn o.dyl. En av barnen hade med sig en tidning där det kom med en sexguide där det stod ”såhär tillfredställer du din pojkvän bäst”. Hur avtrubbade har vi blivit när vi inte inser vad vi tillåter ske med våra barn. De tvingas ta del av en vuxenvärld för tidigt. Dessutom en vuxenvärld som är mer eller minder rubbad. Allt i underhållningens namn , eller ”alla gör ju så.” Undra på att våra barn främsta argument till att få något lyder; ”alla andra har, ingen annan har … ”. Stackars barn, inte kan jag ju då som en god förälder missunna mitt barn detta”. Om andra ser på det, lyssnar till det … då är det väl ok?

Vi är så avtrubbade och beroende av allt flöde av skit som kommer genom media idag, att vi inte ser vilken effekt det har på våra barn och oss själva. Det syns i samtalsämnen vid föräldramöten där ett av största problemen är att eleverna går och lägger sig samma dag före de skall till skolan.

För några dagar sedan stod det framför mig i kassakön (ca. kl.11) tre killar med två energidrycker på var. Då var den sömnbristen avklarad , eller hur?

Det vi idag kallar underhållning i musik och film skulle man ha blivit inburad för när mina föräldrar var tonåringar. Tänk dig att våra förfäder skulle se vilka filmer vi ser på eller att vi tycker att tex. Big Brother är underhållning. Men, inte får jag ju tala såhär. Jag är ju då intolerant mot dem som anser att de vill se på det och därför måste det visas i varje kanal för annars är vi intoleranta.

Toleransens grundtanke är ju att alla skall få säga sitt och få uttrycka sitt. . . ”så länge det inte skadar” … förstås :(

Som jag ser det så är toleransen det mest intolerana, skadliga, destruktiva osv som drabbat nästa generation. Det har egentligen inget med kärlek och sanning att göra. Det handlar enbart om den illusion om frihet som vi tror att vi vill ha. Vi inser inte att vi behöver gränser, satta av någon som vet bättre. Någon som har en utsikstplast som vi inte har. Någon som ser början och slutet på en gång. Jag minns att min mamma sade ”nej” ibland och förklarade ”du förstår när du själv har barn”. Hon hade en vishet som jag omöjligt kunde ha.

Dagen föräldrar (dom som är hemma, i riksdagen, i kyrkan osv) vill helst vara kompisar med barnen. Inte kan man säga nej till dom ifalla ”alla andra har, alla andra får”. . . och ”alla skrattar ifall inte jag ...”.

Det är bra att vi inte tolererar auktoritativa ledare. Däremot är det destruktivt att förlora förmågan att lita på ledare med vishet och auktoritet som själva inser att de behöver ledare.

Vi har idag en ung generation som har kunskap om många saker som den äldre generationen aldrig haft eller kommer att få. Vi håller däremot att förlora den vishet som gått igenom alla generationer dvs ödmjukheten inför det faktum att ”, jag inte förmår leva utan Gud och Hans vishet”.

Have a nice day

Hur förbereda sig för de onda dagarna? (Del 1)

 

"Tänk på din Skapare i din ungdoms dagar, innan de onda dagarna kommer och de år då du skall säga: "De ger mig ingen glädje"; (Predikaren 12:1, läs gärna hela kapitlet)


Vad är det viktigaste vi behöver förbereda oss för inför livet?

Tänk på din skapare?

Varför är det så viktigt att "tänka på sin skapare innan de onda dagarna kommer?" En del människor säger; "Jag kan inte tro på Gud eftersom det finns så mycket lidande och orättvisa i världen". Den andra igen kan dra en motsatt slutsats utifrån samma dilemma och säga; "Jag kan inget annat än tro på Gud pga av allt lidande och orättvisa i världen". En tredje igen kanske säger att de tror på en Gud men den Gudsbilden definieras som "min gud är en gud som...". Denna tredje kategorin kanske är mer en signal till Gud hur man vill att Han skall vara för att passa in i det liv man vill leva och den värlsbild vill ha. Man ställer sig liksom på tvären och säger; "gud, anpassa dig till mina krav eller håll dig utanför.

Frestelsen till den tredje varianten känner jag igen inom mig, men trots det vill jag höra till den andra kategorin. Varför? Därför att all lidande och orättvisa beror på människans hjärtas tillstånd och felaktiga relation till Gud.

Jag har erfarit att den grunden för eländet i världen, ligger potentiellt i varje människas inre. Även i mig. 

Så om någon frågar mig varför jag tror på Gud trots allt det onda, så är det enkelt. Han har förändrat mig och håller fortfarande på att göra det (fråga min fru). Om han kan göra det i mig så kan världen förändras. Den resan började för mig med att Han visade mig sin kärlek genom Jesus, dvs han ställde inga villkor för förlåtelse och återförening. Varför? Därför att det var en återförening mellan Pappa och barn. Pappa betalade skulden. Inte för att jag skulle fortsätta leva som förut utan för att återförenas med Honom och att grunden för mitt liv skulle omdefinieras enligt skaparens manual om mig. Han har skrivit den och jag är glad att där även finns en "troubleshooting" sida, som fungerar.

De kristna säger att "synden är problemet". Tyvärr skrapar vi idag bara på ytan när det gäller synden. De troende (jag + andra) faller lätt i fällan att peka finger på syndens symptom, istället för själva synden. Det är moralism. Synd är självständiget och oberoende i relation till Skaparen. Det handlar om att lita mera på sin egen förmåg att ge meningen åt sitt liv och lösa dilemman i livet. Ofta försöker vi behålla kontrollen över innehållet i vårt liv och på samma gång förväntar vi att Gud skall "välsigna" det. Det är att stänga ut Gud innan de onda dagarna kommer. Vi förstår inte att de onda dagarna beror just på detta.

Rädsla för ljuset

Jesus sysslade inte med moralism. Moralister pekar finger på andra för att dölja sitt eget misslyckande, ofta på motsvarande område. Vill du veta något om ditt liv som du inte vet kan du bevisa min teori genom att gå kl 9 eller 14 till t.ex. Neste i Jakobstad, sätta dig vid ett bord och nämna ett namn. Det kan visa sig vara en större källa än Google. Denna version heter visst "Google dirt".

 "Visst är det Guds vilja att vi har en moral som skyddar det syfte Gud tänkt med den vi är, och vad vår uppgift är. Däremot så når vi inte målet i egen kraft. Moralisering är just ett tecken på en strävan till det i egen kraft. En människa som insett att det är Guds nåd som verkat förändringen inifrån, kan inte peka finger. Vi försöker ofta dölja symptomen för att inte avslöjas eller behöva ta itu med själva problemet. Detta gör vi genom att framhäva våra goda sidor eller andras dåliga. När vi dessutom lever i en värld av beroende av yttre bekräftelse i kombination med skam, så kan vi inget annat. Vi inser inte att just detta är verklig svaghet eftersom det förhindrar en förändring inifrån. Detta leder till sist att korthuset rasar, och vi ser idag hur t.ex. många kristna "moralväktare" faller i grova saker.

Det är skrämmade men nödvändigt att söka sig till ljuset.

En människa ändras bara inifrån ut. Därför är nyckelfrågan inte hur väl jag kan ta hand om symptomen utan hur man åtgärdar orsaken. Hur det inre förändras. Vi kan inte göra det själva. Det är lika omöjligt som att lyfta sig själva från kragen. Lika lönlöst är det att försöka dölja symptomen.

Ifall vi inte förstår orsak, verkan och lösningen från Guds synvinkel, så kan de "onda dagarna" leda till att vi lämnar den tro vi kanske hade innan.Eller i vissa fall så lämnar vi åtminstone tron på att Gud kan göra vad Han lovat.

Det är därför vi skall tänka på vår skapare, Han som har manualen om oss och ser början och slutet samtidigt. Det som gör Honom till Gud.

Jag har en nyhet för dig som inte längre är ung. Det är inte för sent. Det kanske tar lite längre och smärtar lite mer, men det är möjligt att tänka på sin skapare idag.

Det första steget i att förbereda sig för de onda dagarna är alltså att återförenas med Honom som förändrar hjärtan så att många av de onda dagarna inte behöver komma eller att de inte påverkar mera mig än jag dem. Det finns levande bevis på att det är möjligt

Sanningen om oss på 45 minuter

”Se, endast detta har jag funnit att Gud skapade människorna rättsinniga. Men sedan har de tänkt ut många onda planer”. (Predikaren 7:30)

För en tid sedan besökte jag en skolklass där vi diskuterade livets mening, tro, Gud, Jesus mm. Under lektionen presenterade jag för dem två kända personer. Den ena var en känd pop artist och den andra var Moder Teresa. De flesta visste vem bägge var och något om deras liv och  ”karriär”. Efter presentationen skulle de välja vem av dessa två de ansåg var en bättre förebild av ett lyckligare liv och vem som skulle bidra till en bättre värld ifall vi hade denne som en verklig förebild.

När rösterna var givna föll de enhälligt på Moder Teresa. Det var ingen tvekan om att de ansåg att hon levt ett lyckligare liv trots att hon gav bort de pengar hon fick i nobels fredspris och att hon levde och hennes efterföljare än idag lever en livsstil som gör verklig skillnad.

Följdfrågan i klassen blev då denna: ”Varför har då ingen av er Moder Teresas affischer på väggen, eller lyssnar på hennes (få) tal på er mp3 spelare?

Under dessa 45 min manifesterades mänsklighetens verkliga problem på ett konkret sätt. För alla var det uppenbart att vi vill hålla fast vid de förebilder som bygger på yttre bekräftelse och inte på inre. Vi vill hålla fast vid att beundra egotrippare och göra dem rikare. Vi vill upprätthålla det system vi kallar "världen", som bygger på att "jag är" = det jag gör och hur jag lyckas enligt andra.Vi utvecklar olika normer för hur vi skall bedöma oss själva och andra i detta.

Samtidigt bevisar denna episod i klassrummet att en enskild  människa som lever av inre bekräftelse dvs den ”jag är” driver mig att göra ”det jag gör" - kan göra verklig skillnad. Det bevisar att mänskligheten problem kan egentligen lösas genom en enda människa,"jag".

Människans yttersta längtan är att bli älskad. Kärlek är inte byteshandel eller handel överhuvudtaget. Kärlek bygger inte på vad jag gör utan den jag är i relation till den som har gjort mig. Det är just erfarenheten av att se mig själv sådan jag är i min skapares ögon som tillfredställer kärleksbehovet. Då leder detta till ett "görande" som inte bygger på yttre förväntningar. Det skapar inte flere Moder Teresa utan EN Matti som blir och gör just det Matti var tänkt att vara och göra. Inte utgående från de gåvor han har eller de behov han ser, utan det som skaparen viskar i örat och säger "låt oss göra detta". 

Om vi stänger ut skaparen ur vårt liv, eller ger honom en roll där vi själva ställer villkoren, är vi ohjälpligt fast i ett beroende av yttre bekräftelse och gör val i livet i stil med den i klassrummet. Vi väljer det som gynnar oss i tron på att det är ”saligare att få än att ge”, trots att vi vet annorlunda. På samma gång gör vi Jesus själv till en lögnare och deklarerar att Han var den olyckligaste människan som någonsin levt på vår jord. Hur så?

Jesus sade att ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”. Han sade dessutom att världen skall både tro och förstå när de ser att fadern har älskat oss på samma sätt som han älskat Jesus (Joh. 17:).

Jesus var alltså den mest älskade personen som någonsin levt på vår jord. Därför bevisade han också den största kärlek någon bevisat på vår jord. Han var också den som var mest hel och äkta. Han var alltså allt det som vi mest av allt längtar efter.

Vad är då problemet? Liksom de smarta eleverna insåg, så vet var och en av oss att vi egentligen väljer det vi inte tror är bäst för oss eller för världen. Varför? Svar: Vi kan göra det rätta valet enbart när vi blir det ”jag” vi är tänkt at vara i relation till den som gjorde oss.

”Synd”, som betyder ”missa målet, skjuta förbi”, är vårt största problem.

Synd är inte viljan att vara självisk, att ljuga, stjäla, vara otrogen eller ens döda. Detta är bara symptom på själva synden. Vårt problem är självständighet och oberoende i relation till Gud. Vi blev inte skapade till att vara Gudar, utan Gud.

Vi blev inte skapade till att bli beundrade och dyrkade. Vi har haft många bevis på hur dessa personer mår som ständigt måste producera något som föder beundran.

Detta handlar inte bara om kändisar utan om oss alla. Vi har alla vår egna lilla värld där vi strävar att skapa jaget utgående från det vi presterar. Även när vi strävar efter att förbättra världen efter bästa förmåga, så förblir problemet som kom fram i klassrummet- vi väljer tvärtom.

Svaret ligger i en återförening med Gud, skaparen. Han som kallar sig ”jag är”. Bara Han kan få mig och dej att presentera oss utan titlar som förknippas med vad vi gör eller lyckats med i livet. Först då kan vi ha inflytande på en människa som i sin tur kan förändra världen för många, som i sin tur kan förändra världen för ännu fler som i sin tur . . .

Jesus hade upptäckt denna hemlighet av inflytande genom små relationer. Därför investerade han större delen av de tre år (vi kan läsa om) i 12 män. Därför trivdes han bättre vid matborden hemma hos folk än inför stora folkmassor.

Han utmanade den tidens ledare med dessa ord som får avsluta den första Saltbiten:

” Jag tar inte emot ära av människor. Jag känner er och vet att ni inte har Guds kärlek i er. Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer det någon annan i sitt eget namn, honom tar ni emot. Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden? ” (Joh. 5:41-44)

Matti Aspvik