Glad över dagens matbordsdiskussion. En sak som behandlades var lidande och vår inställning inför det. Man kan dra två helt olika slutsatser inför orättvisor och lidande: 1. "Eftersom det finns så mycket lidande kan jag inte tro på Gud". 2. "Eftersom det finns så mycket lidande så kan jag inget annat än tro".
Vi har flere exempel i historien där människor sett lidande och istället för att dra sig bort från Gud frågar Honom "vad vill Du jag skall göra för att skapa förändring?" Tänk om t.ex. röda korsets grundare Jean Henri Dunant skulle ha dragit den första slutsatsen inför det lidande han såg. Istället samlades han med några vänner för att studera bibeln och för att lära sig att hjälpa andra. Han var den andra generationen is in familj. Hans far hade gett honom ett exempel genom att bl.a. hjälpa föräldralösa. Så egentligen var det hans far, hans familj som "grundade" röda korset. Det avgörande var ju inte själva grundandet av organisationen utan den grundinställning som såtts i hans hjärta. Livet är till för att multipliceras. På gott och ont. Dunant är bara ett exempel.
Vi tror ofta felaktigt att det är Gud som ansvarar för jorden. Det är vi som har ansvaret. När Gud hade gjort sitt, vilade Han och sade "lägg jorden under er". Det är vår uppgift. Att skapa verklig förändring behöver vi leva med rätt inställning inför Gud och fråga honom vad Han kallat oss till. Alla skall inte hjälpa de fattiga, lindra konkret lidande. Vissa skall ha inflytande i hur vi skall se oss själva, Gud och vår värld. Alla har en plats och vi hittar den genom att fråga Honom som skapat allt och sedan ge vårt liv till det.
Vi behöver inte bara hjärntvättas utan också hjärttvättas för att se hur vi på rätt sätt kan förvalta våra liv. I Dunants liv var det Guds ord som förvandlade honom och det bär frukt än idag. Röda korset verkar i 188 länder. Detta bara för att någon frågade Gud. Det sorgliga är att vi i dagens värld har glömt hur många stora saker föddes. Vad som var drivkraften hos människor som initierade dem och uthålligt drev saken vidare. Idag hör vi röster (även beslutsfattare) som offentligt hånar dem som tror på Guds ord och kallar dem t.o.m. sinnesjuka. Samtidigt som vi njuter av den frukt som föddes genom att någon frågade Gud. Vi vill behålla frukten av det som en gång föddes av Gud men vill sparka ut Honom som födde det. Sorgligt, men inte överraskande.
I dylika fall ser vi i samma Guds ord att ett folk som lever med en sådan inställning drar Guds dom över sig. Jag tror denna nation står nu inför detta. En allvarlig tid, men samtidigt en möjlighet. Sök Gud.
perjantai 19. heinäkuuta 2013
perjantai 26. huhtikuuta 2013
Har jag rättigheter?
Vi vet att vår värld ser väldigt annorlunda ut gällande rättigheter, resurser, ordning, värderingar osv. Hur är det då med våra rättigheter från Guds perspektiv?
Jag tror att dagens arbete och strävan för mänskliga rättigheter i sin bästa variant bara är en skugga av det som har blivit givet åt oss, det Gud tänkte för oss. Man kan i vissa strävanden se en genuin längtan efter frid och harmoni, men samtidigt missar man pointen. En strävan efter rättigheter utan en rätt relation till "äganderätten" och skaparen, driver oss faktiskt åt fel håll. Varför? Därför att den i grund bygger på att människan själv skall kunna lösa problemet med orättvisa och lidande. Man utgår från att problemet ligger utanför en själv, och börjar från orsak (symptom), när man borde ta itu med verkan.
Orättvisa och lidande är inte ett politiskt problem. Det är ett hjärtfel, ett moraliskt problem som ligger djupt inom oss. Det bygger på fel ägandeförhållande i relation till livet och resurserna som är oss givna. Detta igen beror på avsaknad av-,eller fel Gudsrelation.
I början gav Gud oss rättigheten att äga och förvalta jorden. Den rättigheten kunde och kan brukas rätt enbart genom rätt relation till Honom som gav den rätten. Vi kan alltså ha den rättigheten enbart om Gud har äganderätten över oss.
Det är denna ordning som är grunden för alla rättigheter. Den måste vara oss given. Därför kunde Jesus säga "mig är GIVEN all makt i himmelen och på jorden". I Jesus fullbordades denna äganderätt fullkomligt. "Människan" Kristus fick tillbaka den makt på jorden som Gud hade tänkt. Han var inte bara fullkomligt överlåten till att förverkliga Faderns vilja. Han var också fullkomligt beroende av Fadern till att förverkliga Faderns vilja (Joh. 5:19). Därför gavs den åt Honom.
Om Jesus sägs det att Han var Guds "ende" son. Sant. Men Han var också Guds "förste" son. Den "förstfödde bland många bröder".
"Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder". (Rom. 8:29)
Jesus blev fostrad till denna överlåtelse och beroende (Hebr. 5:7-). Likaså är vi kallade in i samma prosess. Det kallas "att göra lärjungar". Att "lära dem att hålla allt vad jag har befall er att hålla". (Matt. 28:18-20). Det är genom denna prosess som vi blir de verktyg, den "goda säd av rikets barn som sås i världen" (Matt. 13:37-38).
Strävan etfer rättigheter är väldigt olika från land till land. I många länder handlar det om överlevnad från måndag till tisdag, medan hos oss handlar det ofta om missnöje, otacksamhet och en jakt på mera, rätten till bättre service, sociala förmåner, fritid, njutning osv. Vår strävan efter rättigheter handlar oftast enbart om "mina" rättigheter, inte deras som har mindre än jag.
Vår strävan efter rättigheter bygger på att "jag har betalat för det och kunden har alltid rätt".
Skulle vi ägna ens en bråkdel av den tiden vi funderar på egna rättigheter på att hjälpa andra så skulle världen omkring oss ändras. Vi kanske kan hålla med om att världen skulle se annorlunda ut ifall vi tänkte mera på andra men i praktiken förnekar vi vad vi bekänner med munnen. Eller så har vi skapat nån form av "lagom god människa mentalitet".
Det är inte så länge sedan när min mamma, som ännu lever, gjorde bröd av bark under krigstiden. Idag lever vi med en attityd där "min rätt" är en självklarhet. Även den lilla tacksamhet vi ibland visar kommer från vår egna lilla värld.
Ingenting är en självklarhet. Inget av det goda vi idag har är vår förtjänst. Allt handlar i slutändan om hurudan relation vi har till den som givit oss allt det goda till att förvalta.
I bibeln finns många exempel på folk och kungar som glömde vem som var deras skapare och Herre och drev sitt folk till att tillbe avgudar. En avgud är en sådan som jag offrar till för att avguden skall i slutändan ge åt mig vad jag vill ha och på mina villkkor. En Gud, den enda levande Guden, är den som definierar allt och äger alla rättigheter till dem som Han gjort, och till det Han gett åt dem.
För en kristen handlar rättighet om det mandat som Gud ger åt människan, med de villkor som Han har fastsställt. Vi har mycket som har blivit oss givet, men som vi tar för givet. Mycket går vi också miste om då vi vägrar överlåta oss åt Gud. Trots att det är nåd har vi svårt att se det som det.
Detta syns även i vår tro, vår attityd mot Gud när saker och ting inte går som vi vill. Vi kanske söker oss till Gud när vi har problem och behov, och drar oss bort från Honom när saker inte går som vi vill. Detta är just avguderi dvs vi "tillber" den som ger oss mest av det vi vill ha. Vi har liksom hela tiden på gång en offertrunda.
Vi har mycket att lära oss av dem som idag lever i misär och förtryck. Likaså av tidigare generationer, för vilka egen mobil och "ipad" inte var en självklarhet. Ett exempel som beskriver relationen mellan livssituationen och Guds roll i det hela, är bl.a. Gerda Rytis tal under fortsättningskriget.
Förstås behöver vi kämpa för fred och rättvisa. Men inte utgående från oss själva. Det måste ske för allas bästa och tillsammans. Så länge 99,9 % tänker såhär : "Alla bara tänker på sig själva. Det är bara jag som tänker på mig själv", då kommer vi inte att se någon förändring. Jag tror inte vi kan nå resultat utan Gud. Han måste först fostra och forma oss att dö bort från oss själva. Det var detta Jesus kom för att lära oss. Det är så Guds Rike kommer synligt. Den finns inom oss först.
Jesus kom inte för att göra oss lyckliga. Han kom för att sona vår synd och för att lära oss att leva enligt det största budet vilket är i korthet att älska Gud äver allt annat (orsak), och vår nästa som oss själva (verkan). Det däremot är möjligt bara om Han först får älska oss.
Jesus lärde oss att den är "störst som tjänar andra". I dagens bevakande av egna rättigheter handlar det om "rätten att bli tjänad". När vi nte får som vi vill är vi beredd att klaga och t.o.m. orsaka skada åt den som inte gav oss det jag hade "rätt till". Det kan handla om en liten slant för oss medan vårt baktal och klagan kan orsaka permanenta skador för den person vi är missnöjda över. Istället borde vi ge feedback direkt och hjälpa denne att förbättra de brister vi anser finnas. Besvikelse och mittaglighet att ständigt bli sårad talar om en allvarlig obalans. Vi har en narsisistisk generation tillhanda.
Som kristna är vi kallade in i ett liv av tjänande. Först av allt i en relation med Gud, varifrån vi kan vandra i gärningar som Gud har förberett (Ef. 2:8-10). Det finns nämligen en plan, som frigör genom överlåtelse, inte förmåga. Gud vilja är att vi jobbar för att förverkliga Hans plan, Hans vilja. I detta har Han lovat oss kraft och resurser, och även frid, glädje och tillfredställelse som överträffar det världen kan ge. Om vi däremot stänger Honom utanför och börjar definiera livet och meningen själva , får vi leva den i egen kraft. Så var det aldrig tänkt. Det är just därför vi har lidande och orättvisa idag. Vi kan inte bli tänare utan att Gud förändrar vår inställning till äganderätten av den vi är och det vi har. Det handlar alltså inte enbart om att "tjäna", utan att "vara tjänare". Tjänandet behöver ligga djupt inom oss. Inte enbart som sporadiskt ögontjänande. Jesus sade om sitt eget tjänande att det var därför han kom.
I ett liv där vi hämtar innehållet till livet från Gud, har vi ett otroligt löfte i att Gud är den som vakar över våra "rättigheter". Vi kan inte låtsas vara överlåtna inför Gud. Inför Gud avslöjas allt och även inför människor rätt fort, eller när det börjar kosta oss. Jag tror Gud har genom historien väntat på att det skall födas en generation som vill leva som tjänare och ser det som ett rikt liv. Vi har enskilda exempel på detta, som vi ofta beundrar men sällan vill följa i fotspåren. Vi anser det vara för dyrt. I stället kan vi nog köa i dagar för att se nån som är full av sig själv på scenen och blir rik på det. Det är lätt att skrika ut i publiken "I love you", när man får 1000 € på kontot varje gång man stampar takten.
Vi tjänar alltid något eller någon. Endera Gud eller mammon (="mig och mina drömmar"). I livet med Jesus finns inte något mellanläge där vi kan tjäna båda och behålla det bästa av båda. I det fallet är det fortfarande "Jaget" som står i centrum. I kristenheten har det alltid funnits en attityd gentemot Gud där Han behandlas om en avgud, dvs motivet att tro av egen nytta. Inte relationen till Honom för att Han ÄR GUD. Man frågar inte "gud vad vill du", utan istället "vad kan du ge mig".
Det är en lycka för oss att Gud är kärleksfull och nådig. Så kärleksfull att Han inte kan se mellan fingrarna så att Han skulle släppa oss undan utan konsekvenser, när vi tror med kluvna hjärtan. Samtidigt så nådig att Han ständigt kallar oss in i det som är sååååå mycket mer än den lycka världen kan ge genom att erbjuda oss våra "rättigheter".
Han förväntar inte att vi skall av egen kraft bli helhjärtade, men Han förväntar att vi skall söka det och utsäta oss för Hans inflytande i praktiken. Det är det helhjärtade sökande som är dt viktigaste (Jer. 29:13)
Gud har en gång för alla visat oss 100% rättvisa, dvs det vi förtjänar. Men, Han riktade det mot sin son, som övergavs på korset istället för oss. Detta öppnade en väg in i en relation med Gud, som ger oss ett nytt liv där Han är alltings centrum.
När skall jag, vi, förstå att detta är det bästa som kan hända oss?
Mer och bättre än att få alla "rättigheter".
maanantai 18. maaliskuuta 2013
Jesus tar död på våra ursäkter
Besvikelser hör ihop med förväntningar. Ju mer våra förväntningar är felinriktade, desto större är risken för besvikelser. Det är samma sak när det gäller Guds vilja och våra liv. Kunskapen om Guds vilja kan förstås vara ett problem. Vi kan ha blivit undervisade fel. Men trots att vi kan ha fått rätt undervisning om Guds vilja, så riktar vi av naturen våra förväntningar fel när det gäller hur Hans vilja skall förverkligas.
Problemet ligger i att vi alltid börjar med att rikta förväntningarna mot oss själva. Trots att Gud inte gör det. Gud är tydlig med sin vilja, men har inga förväntningar att vi själva skall klara av det i egen kraft eller förmåga. Hur kan Han då uttrycka sin vilja så tydligt om vi inte klarar av det? Jo, därför att Han redan har förberett det vi skall göra (Ef. 2:8-10).
Det finns en bok skrivet om vårt liv med alla de resurser det behövs för att förverkliga det. Vårt missförstånd när det gäller Guds kraft är att vi tror att Gud lovat sin kraft och närvaro när vi själva definierar innehållet i våra liv.
Jesus säger om sin egen förmåga att förverkliga Guds vilja såhär: " Jesus svarade dem: "Amen, amen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen". (Joh. 5:19)
Jesu verk här på jorden var alltså inte Hans egna, utan Faderns. Jesus var alltså beroende av "nåden" (Luk. 2:. För att Han var syndig? Nej! För att Han som människa levde under samma lagbundenhet som vi, dvs beroendet. Nåd är inte enbart syndernas förlåtelse utan även Guds kraft att förverkliga Hans vilja.
Jesus var fullkomlig. Han syndade inte. Han blev som sådan ett fullkomligt offer istället för oss. Hans renhet är vår renhet. Trots detta, eller rättare sagt pga av detta säger Gud att vi behöver bli "helgade". Jesu fullkomlighet var också fullkomligt beroende och fullkomlig överlåtelse. Detta är också vi kallade att växa i. Bara genom detta frigörs Guds löften om kraft att förverkliga Hans vilja och plan på jorden. Gud håller än idag på att förbereda ett folk som lever i fullkomligt beroende och överlåtelse (Tit. 2:12). Vi kan alltså inte använda som ursäkt vår oförmåga, eftersom det handlar om överlåtelse och beroende. Precis som hos Jesus.
" Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. 17 Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.* Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. 19 Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. 20 Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt. 21 Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan". (Rom. 1:16-21)
Evangliet är en "kraft" som frälser oss. Inte bara "från något", utan även "till något". Detta sker genom "tro till tro", dvs. i samma takt som vi riktar bort tron, dvs förväntningarna från oss själva mot Kristus. Tron handlar också om "det vi hoppas på" (Hebr. 11:1). Vi behöver därför först byta ut våra egna förhoppningar mot Hans vilja och plan och sedan ta dessa steg i tron.
Frälsningen är en prosess som börjar med att vi renas från synden, från all skuld och förenas igen i en relation med Gud. Efter det börjar prosessen där vi skall sluta tjäna oss själva (=syndens natur) och istället börja tjäna Gud och Hans plan (Rom. 6:22). Det är denna inställning Gud ville fostra fram hos Israels barn i öknen efter att de "frälsts genom blod" ut ur Egypten. Märkväl så var deras ökentid en tid då Gud försåg dem med mat och att deras kläder inte blev slitna.
På samma sätt förs vi in i "öknen" efter att vi kommit till tro så att vi skall lära oss tjäna Gud och inse att bara då skall Gud ge oss även det vi behöver (Matt. 6:33). Men vi behöver lära oss att tjäna Honom även om vi inte skulle få mat. Gud prövar oss om vi hittar nya ursäkter under vägen, eller om Han är tillräcklig för oss. För de flesta av Israels barn i öknen blev Gud själv aldrig tillräcklig. Alla dessa dog i öknen.
" Bröder, jag vill ni skall veta att alla våra fäder var under molnskyn och att alla gick genom havet. 2 Alla blev i molnskyn och i havet döpta till Mose.* 3 Alla åt samma andliga mat 4 och alla drack samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. 5 Men de flesta av dem hade Gud inte behag till. De föll och låg kringspridda i öknen. 6 Det som hände dem har blivit ett varnande exempel för oss, för att inte vi liksom de skall ha begär till det onda. 7 Bli inte heller avgudadyrkare som en del av dem. Det står ju skrivet: Folket satte sig ner för att äta och dricka och steg upp för att dansa.*
Låt oss inte heller begå otukt, som en del av dem gjorde, och därför föll tjugotretusen på en enda dag. 9 Och låt oss inte fresta Kristus, som en del av dem gjorde, de dödades av ormar. 10 Knota inte heller, så som en del av dem gjorde, de dödades av fördärvaren.* 11 Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss. 12 Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller. 13 Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut. (1 Kor. 10:1-13)
Här ser vi både allvaret, varningen och utvägen som Gud har beredd för oss. Det finns alltså inte en ursäkt.
Frågan är alltså denna: "Vem tjänar jag?" . . . "Vem, eller vad är min Gud?"
Gud förväntar inget annat av oss än ALLT. Hela oss. Allt vi är, äger och kan. Även vår sk "förmåga" vill Han ha. Han vill att vi överger våra ursäkter som inte håller inför det faktum att Han inte förväntar en förmåga av oss. Endast en relation genom vilken vi lär oss att fråga först (Matt. 6:33), lyssna och handla i enlighet med det (Ef. 2:8-10).
Det är just självständigheten, kontrollen som vi inte vill mista. Men just detta är så avgörande. Gud är den som ställer villkoren och definierar förutsättningarna. Han bevisade sin kärlek till oss genom Jesus för att göra oss fria, fria att leva med och för Honom. En sådan kärleksbevisning borde kunna övertyga oss om att Hans vilja är god, även när Han vill ha kontrollen i våra liv. Istället ser vi ofta det första som en gåva och det andra som ett hot.
HUR I PRAKTIKEN?
Då blir ju frågan alltid, "hur?" Hur kan vi börja växa i beroende och överlåtelse?
1. För det första bör vi ta emot Hans ord som Hans ord. Guds ord inte bara definierar för oss vad som är sant utan den även förnyar vårt sätt att tänka och föder tro. Det finns kraft i Guds ord. Det är "svärdet" som Guds Ande använder inom oss för att avslöja ursäkterna och vinna vårt hjärta. Du behöver Guds ords inflytande i ditt liv. Det är mat för din Ande som behövs för att din Ande skall kunna ha inflytande över dig. Annars är det ditt kött som styr dig. Den du matar, styr dig. Maten finns, men du måste själv äta.
2. Var beredd på att det gör ont att "dö" bort från kontrollen. Det är skrämmande att leva av tro dvs att börja hoppas på det Guds vill och lita på det trots att vi ännu inte ser det (Hebr. 11:1). Jesus utmanade många till att lämna allt och följa Honom. För en del lärjungar blev detta "ett hårt tal" och lämnade Honom (Joh. 6:60)
3. Bibeln lär att "Gud är den som verkar i oss både vilja och gärning ..." (Fil. 2:13). Då behöver du fråga vilka är de verktyg genom vilka Gud verkar denn vilja och gärning. Överlåt dig till dessa verktyg. Dessa är:
- Bön och tillbedjan. Det du hör i Guds ord behöver bli det du ber om, tänker och talar. Guds ord
behöver genomsyra ditt umgänge med Gud. Inte dina behov och problem enbart. Här
avslöjas det ofta hurpass mycket vår Gudsrelation kretsar kring oss själva, våra problem och vår vilja.
Gud vill inte att du skall kretsa kring dina brister utan kring Hans vilja och möjligheter.
Bön är att ge Gud handlingsfrihet och att tacka för att Han gör det Han lovat. Att be om det Han vill.
- Du behöver en "fader" (inte könsbundet, istället mognad). Jesus sade i missionsbefallningen till
Apostlarna "lär dem att hålla allt vad jag har befallt er att hålla" (Matt. 28:18-20). Du behöver någon att "lära dig hålla". Inte enbart undervisa dig om "vad du skall hålla" utan faktiskt lära dig "ATT"
hålla. Be att Gud visar vem det är och ta emot den personen. Den personen är mer än en själavårdare
eller vän som uppmuntarar. Fäder ger den mat och vägledning vi behöver. Inte alltid den vi vill ha. Det
är en som både undervisar dig om Guds väg och hjälper dig att gå den tills du själv blir sänd att göra
samma sak till nån annan. (2 Tim. 2:1-2, 3:10-17)
- Sök ett andligt hem, en familj (Ef. 4:11-16). Ett andligt hem kännetecknas av 1. Att det finns "fäder"
som utrustar, dvs "andliga föräldrar". 2. Där finns syskon, som äter samma mat, vid samma bord och har samma mål som de går emot tillsammans.
Det handlar alltså inte om att söka en restaurang där det finns mat du gillar och program som tilltalar.
Sådant är till för andliga vagabonder som inte vill ha livsförvandlande relationer utan enbart besöka
ställen som möter de behov som de själva anser vara de viktigaste behoven.
Dessa ovan är de verktyg genom vilka Gud verkar sin vilja och gärning. Min och din överlåtelse mäts på det praktiska planet där vi accepterar detta , söker detta och överlåter oss åt detta. Det räcker inte med att gå på möten, engagera sig i verksamhet, ta ansvar eller lyssna på "god undervisning" på internet. Det behövs "gudagivna relationer" som hjälper oss växa i ett "gudagivet liv".
Jesus var alltså beroende och överlåten. Gud forstrar oss till beronde och överlåtelse genom att vi gör oss beroende och överlåtna till dessa ovan nämnda. Även dessa är uttryck för Guds nåd. De är dock en utmaning för oss, i vår inbitna strävan att förverkliga vår egen uppfattning om frihet och oberoende. Guds sätt att förverkliga detta är ofta även ett hot mot nuvarande strukturer, traditioner och verksamhet. varför? Därför att det för bort från verksamhets centreringen som i sin tur kräver anställda, ekonomi. Guds väg handlar om relationer och förbund. Man kan inte tjäna både Guds sätt att göra detta och på samma gång försöka upprätthålla en länge sedan ofruktbar eller stillastående struktur. Man behöver avsluta det på rätt sätt och vara trogen Guds ord och Guds väg. Det är detta som enligt min erfarenhet har fått många att backa i rädsla för vad folk skall tycka. Trots att de bejakat Guds ord. En traditioner och förflutna får inte vara en ursäkt till att låta bli att handla i enlighet med vad Gud talar IDAG.
Jesus blir obekväm för oss ju mer vi lär känna Hans mänskliga sida. Då förstår vi att Han visade oss en väg som även vi är kallade att gå.
Det finns inga ursäkter för att ta ett steg i taget i rätt riktning. Börja idag!
Problemet ligger i att vi alltid börjar med att rikta förväntningarna mot oss själva. Trots att Gud inte gör det. Gud är tydlig med sin vilja, men har inga förväntningar att vi själva skall klara av det i egen kraft eller förmåga. Hur kan Han då uttrycka sin vilja så tydligt om vi inte klarar av det? Jo, därför att Han redan har förberett det vi skall göra (Ef. 2:8-10).
Det finns en bok skrivet om vårt liv med alla de resurser det behövs för att förverkliga det. Vårt missförstånd när det gäller Guds kraft är att vi tror att Gud lovat sin kraft och närvaro när vi själva definierar innehållet i våra liv.
Jesus säger om sin egen förmåga att förverkliga Guds vilja såhär: " Jesus svarade dem: "Amen, amen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen". (Joh. 5:19)
Jesu verk här på jorden var alltså inte Hans egna, utan Faderns. Jesus var alltså beroende av "nåden" (Luk. 2:. För att Han var syndig? Nej! För att Han som människa levde under samma lagbundenhet som vi, dvs beroendet. Nåd är inte enbart syndernas förlåtelse utan även Guds kraft att förverkliga Hans vilja.
Jesus var fullkomlig. Han syndade inte. Han blev som sådan ett fullkomligt offer istället för oss. Hans renhet är vår renhet. Trots detta, eller rättare sagt pga av detta säger Gud att vi behöver bli "helgade". Jesu fullkomlighet var också fullkomligt beroende och fullkomlig överlåtelse. Detta är också vi kallade att växa i. Bara genom detta frigörs Guds löften om kraft att förverkliga Hans vilja och plan på jorden. Gud håller än idag på att förbereda ett folk som lever i fullkomligt beroende och överlåtelse (Tit. 2:12). Vi kan alltså inte använda som ursäkt vår oförmåga, eftersom det handlar om överlåtelse och beroende. Precis som hos Jesus.
" Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. 17 Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.* Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. 19 Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. 20 Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt. 21 Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan". (Rom. 1:16-21)
Evangliet är en "kraft" som frälser oss. Inte bara "från något", utan även "till något". Detta sker genom "tro till tro", dvs. i samma takt som vi riktar bort tron, dvs förväntningarna från oss själva mot Kristus. Tron handlar också om "det vi hoppas på" (Hebr. 11:1). Vi behöver därför först byta ut våra egna förhoppningar mot Hans vilja och plan och sedan ta dessa steg i tron.
Frälsningen är en prosess som börjar med att vi renas från synden, från all skuld och förenas igen i en relation med Gud. Efter det börjar prosessen där vi skall sluta tjäna oss själva (=syndens natur) och istället börja tjäna Gud och Hans plan (Rom. 6:22). Det är denna inställning Gud ville fostra fram hos Israels barn i öknen efter att de "frälsts genom blod" ut ur Egypten. Märkväl så var deras ökentid en tid då Gud försåg dem med mat och att deras kläder inte blev slitna.
På samma sätt förs vi in i "öknen" efter att vi kommit till tro så att vi skall lära oss tjäna Gud och inse att bara då skall Gud ge oss även det vi behöver (Matt. 6:33). Men vi behöver lära oss att tjäna Honom även om vi inte skulle få mat. Gud prövar oss om vi hittar nya ursäkter under vägen, eller om Han är tillräcklig för oss. För de flesta av Israels barn i öknen blev Gud själv aldrig tillräcklig. Alla dessa dog i öknen.
" Bröder, jag vill ni skall veta att alla våra fäder var under molnskyn och att alla gick genom havet. 2 Alla blev i molnskyn och i havet döpta till Mose.* 3 Alla åt samma andliga mat 4 och alla drack samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. 5 Men de flesta av dem hade Gud inte behag till. De föll och låg kringspridda i öknen. 6 Det som hände dem har blivit ett varnande exempel för oss, för att inte vi liksom de skall ha begär till det onda. 7 Bli inte heller avgudadyrkare som en del av dem. Det står ju skrivet: Folket satte sig ner för att äta och dricka och steg upp för att dansa.*
Låt oss inte heller begå otukt, som en del av dem gjorde, och därför föll tjugotretusen på en enda dag. 9 Och låt oss inte fresta Kristus, som en del av dem gjorde, de dödades av ormar. 10 Knota inte heller, så som en del av dem gjorde, de dödades av fördärvaren.* 11 Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss. 12 Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller. 13 Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut. (1 Kor. 10:1-13)
Här ser vi både allvaret, varningen och utvägen som Gud har beredd för oss. Det finns alltså inte en ursäkt.
Frågan är alltså denna: "Vem tjänar jag?" . . . "Vem, eller vad är min Gud?"
Gud förväntar inget annat av oss än ALLT. Hela oss. Allt vi är, äger och kan. Även vår sk "förmåga" vill Han ha. Han vill att vi överger våra ursäkter som inte håller inför det faktum att Han inte förväntar en förmåga av oss. Endast en relation genom vilken vi lär oss att fråga först (Matt. 6:33), lyssna och handla i enlighet med det (Ef. 2:8-10).
Det är just självständigheten, kontrollen som vi inte vill mista. Men just detta är så avgörande. Gud är den som ställer villkoren och definierar förutsättningarna. Han bevisade sin kärlek till oss genom Jesus för att göra oss fria, fria att leva med och för Honom. En sådan kärleksbevisning borde kunna övertyga oss om att Hans vilja är god, även när Han vill ha kontrollen i våra liv. Istället ser vi ofta det första som en gåva och det andra som ett hot.
HUR I PRAKTIKEN?
Då blir ju frågan alltid, "hur?" Hur kan vi börja växa i beroende och överlåtelse?
1. För det första bör vi ta emot Hans ord som Hans ord. Guds ord inte bara definierar för oss vad som är sant utan den även förnyar vårt sätt att tänka och föder tro. Det finns kraft i Guds ord. Det är "svärdet" som Guds Ande använder inom oss för att avslöja ursäkterna och vinna vårt hjärta. Du behöver Guds ords inflytande i ditt liv. Det är mat för din Ande som behövs för att din Ande skall kunna ha inflytande över dig. Annars är det ditt kött som styr dig. Den du matar, styr dig. Maten finns, men du måste själv äta.
2. Var beredd på att det gör ont att "dö" bort från kontrollen. Det är skrämmande att leva av tro dvs att börja hoppas på det Guds vill och lita på det trots att vi ännu inte ser det (Hebr. 11:1). Jesus utmanade många till att lämna allt och följa Honom. För en del lärjungar blev detta "ett hårt tal" och lämnade Honom (Joh. 6:60)
3. Bibeln lär att "Gud är den som verkar i oss både vilja och gärning ..." (Fil. 2:13). Då behöver du fråga vilka är de verktyg genom vilka Gud verkar denn vilja och gärning. Överlåt dig till dessa verktyg. Dessa är:
- Bön och tillbedjan. Det du hör i Guds ord behöver bli det du ber om, tänker och talar. Guds ord
behöver genomsyra ditt umgänge med Gud. Inte dina behov och problem enbart. Här
avslöjas det ofta hurpass mycket vår Gudsrelation kretsar kring oss själva, våra problem och vår vilja.
Gud vill inte att du skall kretsa kring dina brister utan kring Hans vilja och möjligheter.
Bön är att ge Gud handlingsfrihet och att tacka för att Han gör det Han lovat. Att be om det Han vill.
- Du behöver en "fader" (inte könsbundet, istället mognad). Jesus sade i missionsbefallningen till
Apostlarna "lär dem att hålla allt vad jag har befallt er att hålla" (Matt. 28:18-20). Du behöver någon att "lära dig hålla". Inte enbart undervisa dig om "vad du skall hålla" utan faktiskt lära dig "ATT"
hålla. Be att Gud visar vem det är och ta emot den personen. Den personen är mer än en själavårdare
eller vän som uppmuntarar. Fäder ger den mat och vägledning vi behöver. Inte alltid den vi vill ha. Det
är en som både undervisar dig om Guds väg och hjälper dig att gå den tills du själv blir sänd att göra
samma sak till nån annan. (2 Tim. 2:1-2, 3:10-17)
- Sök ett andligt hem, en familj (Ef. 4:11-16). Ett andligt hem kännetecknas av 1. Att det finns "fäder"
som utrustar, dvs "andliga föräldrar". 2. Där finns syskon, som äter samma mat, vid samma bord och har samma mål som de går emot tillsammans.
Det handlar alltså inte om att söka en restaurang där det finns mat du gillar och program som tilltalar.
Sådant är till för andliga vagabonder som inte vill ha livsförvandlande relationer utan enbart besöka
ställen som möter de behov som de själva anser vara de viktigaste behoven.
Dessa ovan är de verktyg genom vilka Gud verkar sin vilja och gärning. Min och din överlåtelse mäts på det praktiska planet där vi accepterar detta , söker detta och överlåter oss åt detta. Det räcker inte med att gå på möten, engagera sig i verksamhet, ta ansvar eller lyssna på "god undervisning" på internet. Det behövs "gudagivna relationer" som hjälper oss växa i ett "gudagivet liv".
Jesus var alltså beroende och överlåten. Gud forstrar oss till beronde och överlåtelse genom att vi gör oss beroende och överlåtna till dessa ovan nämnda. Även dessa är uttryck för Guds nåd. De är dock en utmaning för oss, i vår inbitna strävan att förverkliga vår egen uppfattning om frihet och oberoende. Guds sätt att förverkliga detta är ofta även ett hot mot nuvarande strukturer, traditioner och verksamhet. varför? Därför att det för bort från verksamhets centreringen som i sin tur kräver anställda, ekonomi. Guds väg handlar om relationer och förbund. Man kan inte tjäna både Guds sätt att göra detta och på samma gång försöka upprätthålla en länge sedan ofruktbar eller stillastående struktur. Man behöver avsluta det på rätt sätt och vara trogen Guds ord och Guds väg. Det är detta som enligt min erfarenhet har fått många att backa i rädsla för vad folk skall tycka. Trots att de bejakat Guds ord. En traditioner och förflutna får inte vara en ursäkt till att låta bli att handla i enlighet med vad Gud talar IDAG.
Jesus blir obekväm för oss ju mer vi lär känna Hans mänskliga sida. Då förstår vi att Han visade oss en väg som även vi är kallade att gå.
Det finns inga ursäkter för att ta ett steg i taget i rätt riktning. Börja idag!
sunnuntai 17. maaliskuuta 2013
Äganderätten i våra liv
Under helgen besökte jag några orter där undervisningen och
diskussionerna handlade om grunderna i lärjungaskap, och speciellt när
det gäller äganderätten i våra liv.
Jesus visade oss den största kärleken genom att dö för våra synder. Den Jesus har vi lätt att gilla och vi kan uppleva Honom som nådig och kärleksfull. Däremot har vi svårt att förstå att han även är Herre och Kung.
Vi kämpar emot detta in i det sista.
Om vi "tar emot Jesus", så tar vi emot både frälsaren OCH kungen. Det handlar om att ge äganderätten i sitt liv åt Honom. Att Han vill ha det, är även detta Kärlek och nåd. Det bästa som kan hända oss. Trots detta upplever vi motsatsen när vi är inne i prosessen att mista kontrollen över till Honom. Därför behöver vi en gemenskap där vi tillsammans växer igenom detta.
Jesus visade oss den största kärleken genom att dö för våra synder. Den Jesus har vi lätt att gilla och vi kan uppleva Honom som nådig och kärleksfull. Däremot har vi svårt att förstå att han även är Herre och Kung.
Vi kämpar emot detta in i det sista.
Om vi "tar emot Jesus", så tar vi emot både frälsaren OCH kungen. Det handlar om att ge äganderätten i sitt liv åt Honom. Att Han vill ha det, är även detta Kärlek och nåd. Det bästa som kan hända oss. Trots detta upplever vi motsatsen när vi är inne i prosessen att mista kontrollen över till Honom. Därför behöver vi en gemenskap där vi tillsammans växer igenom detta.
lauantai 30. kesäkuuta 2012
Min församling är inte min församling
Fick idag frågan "var är er församling?" från det föddes en diskussion om vad gör att man är del av en församling. Är det det att jag går till en Gudstjänst, sätter mig i bänken och kanske dricker kaffe efteråt? Under de senaste åren då jag varit ledare i dessa sammanhang har det förvånat mig hur långt vi är från att leva ut syftet som församling. De senaste åren har det förvånat mig hur vissa frågor blivit viktigare än själva huvuduppgiften som Guds församling skall ha, dvs "gora alla folk till Jesu lärjungar". Detta är först och främst en relation, ett liv med Gud som tar sig uttryck i att det förbereds ett folk som förverkligar denhär uppgiften innan Jesus "kan" komma tillbaka. Du läste rätt. Det är faktiskt Jesus som väntar på oss. Inte vi på Honom. Det är vi som skall fullborda det som bör ske så att Han kan återvända (2Petr. 3:12,Hebr. 1:13).
Det är detta som församlingen borde handla om. Inte att bygga sin egen församling. Den lokala församlingen är inte syftet, enbart verktyget. Vi har "väntat" på Jesu återkomst i snart i 2000 år sedan änglarna sade att Jesus skulle återvända. "Och de sade: "Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen." (Apg. 1:11) "Varför står ni och ser mot himlen?", frågar de två vitklädda männen. Kanske är detta vårt problem. Vi står bara och tittar upp och väntar att uppdragsgivaren skall utföra uppdraget för oss. Vi kan inte påskynda Jesu återkomst genom att titta uppåt.
Vi skall leva nu och gå framåt. Leva med Gud och för det uppdrag som är given oss. Lever vi med Gud men för oss själva, kommer vi alltid att uppleva att tron är motstridig. Många väljer idag församling utgående från sina behov och problem och många församlingar formar sig efter efterfrågan. Ofta vill vi ha en relation till Gud på våra egna villkor och för att fylla egna behov. När Han inte fyller våra (falska)föväntningar så överger vi honom. Likadant gör vi med de församlingar vi blir del av, eller rättare sagt de möten vi besöker. Vi går omkring som andliga vagabonder och går dit där bjudnngen tilltalar mest. Då kan vi aldrig bli lemmar i en kropp som bygger nåt, enbart sådana som suger åt oss det vi vill ha då det passar oss.
En församlings trovärdighet ligger nte i hur bra service eller program den erbjuder utan hur den gör lärjungar. Då måste det ingå i "marknadföringen" redan från början att det är en process och att det krävs vissa saker (vissa smärtsamma)för att det skall vara möligt. Jesus sade direkt att det kostar allt. Visserligen lovade Han då också att Han ger "vila för vår själ". Det vill vi gärna höra men nte det som Han sade som vägen dit dvs att vi först måste på oss Hans ok och lära oss av Honom. Idag erbjuds ofta vlan utan oket och lärandet. Gud inte går med på att vi ställer villkoren. Varken för syftet eller medlen för att nå målet.
När en familj åker på resa hör man ofta föräldrar säga "vi gör det på barnens villkor". Som far till 5 barn kan jag hålla med. När det gäller Guds familj är det tvärtom. Där fostras inte barnen till självständighet utan till lydnad och beronde. Först genom att rotas i en relation där vi fostras till att lita på att Guds vlja är bäst även när vi vill något annat. Enbart då är vi mogna att fullfölja uppdraget. Idag ser vi hur Guds folk har förlorat sikte på uppdraget. I huvudsak handlar tron om "mig, mina problem och mina behov". Jesu definition för en troende är "lärjunge". En lärjunge kan vi vara enbart ifall vi är beredda att överge allt som står i vägen för att följa Jesus och fullborda uppdraget.
Att följa Jesus handlar om dels vår karaktär som ändras av att leva med Gud på ett sätt att Han har inflytande över oss. Först då kan Han ha inflytande genom oss. Detta sker dels genom Guds ords inflytande och dels att de som redan lever som lärjungar lär oss "att hålla". Processen är alltid beroende av att någon lär oss detta. 3 saker som gör en församling till församling: För att Guds plan skall fullbordas i oss och genom oss, behöver vi tre saker. 1. Överlåta oss till Gud och Hans plan. 2. Leva under infytande av dem som lever detta liv och är givna till oss för att lära oss detta. 3. En gemenskap som vi delar livet och uppdraget med. (Matt. 28:18-20, Fil. 3:17, Ef. 4:11-16)
När jag svarade på frågan vad som är min församling såmsade jag att det är den gemenskap, den grupp där det ovan nämnda syftet är centralt och där dessa 3 relationer finns för att göra detta möjligt. Att enbart sitta på ett möte och lyssna räcker inte. En kristen tro kan inte vara "lärjungaskap" utan dessa relationer. En församling består inte av kristna åhörare utan av lärjungar som gör lärjungar. Dagens "jag" och "syndacentrerade" liv har lett till att det format församlingarna och dess ledare till att tjäna människan istället för att utrusta människor till att tjäna Gud. Problemet ligger i att alla vill till himlen men få av oss vill bli formade i vår karaktär till tjänare. Det är nämligen tjänare som är de största i Guds rike. Inte de som blir tjänade. Vi behöver helt enkelt förnyas i hur vi tänker om lycka och mening. Vi behöver bli hjärntvättade frivilligt för att förändras(Rom. 12:1-2). Hjärntvättade från falska uppfattningar om vem Gud är, vem vi är och vad vi skall leva för.
Många kommer till tro, lär sig vad uppdraget är, men lider ännu av självständighet och oberoende i relation till de verktyg genom vilka Gud bestämt att vi skall formas. Ofta vill vi ha målet men stöter bort vägen dit. Vi sitter och ber om att Gud skall göra det som vi är kallade att göra och som vi har fått kraften till. Problemet är att vi inte vill dö från äganderätten till våra liv och vill inte utsätta oss för smärtsamma förändringsprocesser. Vi har blivit lärda att Gud och församlingen finns för att lindra smärta. Visst är det sant men ännu viktigare är att förstå att Gud och församlingen finns till för att ta itu med det som orsakar smärtan. Inte enbart lindra symtom. Det är vår självupptagenhet som orsakar de flesta problemen och hur vi möter motgångar.
Många församlingar strävar idag till att vara bibliska i vissa saker som hela tiden är aktuella. Detta på ett sätt som leder bort från det väsentliga. Ta t.ex. Frågan om ämbetssyn, äktenskapet, homosexualitet osv. Viktiga frågor men omöjliga att lösa i en kyrka där enhet inte funnits på länge och där man glidit ur syftet för länge sedan. Det verkar som kyrkan skulle söka mer en enhetens ande än andens enhet. Man kan fråga sig varför inte debatten handlar om t.ex. Vad Jesus menade då Han sade att "Ingen kan vara min lärjunge om han nte avstår från allt vad han äger" , eller "inte alla som säger Herre Herre kommer till himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja". Den verkliga oron borde finnas i att både sk liberala och bibeltoende lever runt sin egen navel. Det är oroväckande när man sätter så mycket energi på ordnings- och moralfrågor. Allt detta i offentligheten. Guds folk har alltid haft inre strider men den kan lösa dessa och hållas ihop bara när det finns en gemensam nämnare i Guds ords aktoritet samt vilken roll de gudagivna tjänsterna har (Ef. 4:11-12).
Guds församling kan man inte bli del av av tvång men den kan heller nte vara en demokrati. Guds syfte för församlingen skall inte avgöras genom omröstning. Den är redan avgjord, i skriften. Gud äger sin församling och har ensamrätten till att definiera dess syfte, dess ordning och gränser. Min församling är inte min församling som finns till för mina behov. Den är Guds församling som finns till för Guds plan och till att lära mig vad jag skall leva för. Vad är det som skall attrahera? Många (även växande) församlingar försöker attrahera folk genom program och gemenskap som möter människors behov. Många har blivit stora. En del av dem har idag vaknat upp och förstått att syftet var inte att bygga stora församlingar utan att göra lärjungar av de människor som Gud gett att leda. Såna som lever med Gud och fullbordar Hans syften. En församling skall inte attrahera folk med att vara stor, socialt tillatalnde, trendiga osv. Församlingar skall attrahera folk in i en prosess av lärjungaskap förmatt de ser frukten av det i medlemmars karaktär i hemmen, bland grannar, arbetskamrater osv.
Det är detta som församlingen borde handla om. Inte att bygga sin egen församling. Den lokala församlingen är inte syftet, enbart verktyget. Vi har "väntat" på Jesu återkomst i snart i 2000 år sedan änglarna sade att Jesus skulle återvända. "Och de sade: "Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen." (Apg. 1:11) "Varför står ni och ser mot himlen?", frågar de två vitklädda männen. Kanske är detta vårt problem. Vi står bara och tittar upp och väntar att uppdragsgivaren skall utföra uppdraget för oss. Vi kan inte påskynda Jesu återkomst genom att titta uppåt.
Vi skall leva nu och gå framåt. Leva med Gud och för det uppdrag som är given oss. Lever vi med Gud men för oss själva, kommer vi alltid att uppleva att tron är motstridig. Många väljer idag församling utgående från sina behov och problem och många församlingar formar sig efter efterfrågan. Ofta vill vi ha en relation till Gud på våra egna villkor och för att fylla egna behov. När Han inte fyller våra (falska)föväntningar så överger vi honom. Likadant gör vi med de församlingar vi blir del av, eller rättare sagt de möten vi besöker. Vi går omkring som andliga vagabonder och går dit där bjudnngen tilltalar mest. Då kan vi aldrig bli lemmar i en kropp som bygger nåt, enbart sådana som suger åt oss det vi vill ha då det passar oss.
En församlings trovärdighet ligger nte i hur bra service eller program den erbjuder utan hur den gör lärjungar. Då måste det ingå i "marknadföringen" redan från början att det är en process och att det krävs vissa saker (vissa smärtsamma)för att det skall vara möligt. Jesus sade direkt att det kostar allt. Visserligen lovade Han då också att Han ger "vila för vår själ". Det vill vi gärna höra men nte det som Han sade som vägen dit dvs att vi först måste på oss Hans ok och lära oss av Honom. Idag erbjuds ofta vlan utan oket och lärandet. Gud inte går med på att vi ställer villkoren. Varken för syftet eller medlen för att nå målet.
När en familj åker på resa hör man ofta föräldrar säga "vi gör det på barnens villkor". Som far till 5 barn kan jag hålla med. När det gäller Guds familj är det tvärtom. Där fostras inte barnen till självständighet utan till lydnad och beronde. Först genom att rotas i en relation där vi fostras till att lita på att Guds vlja är bäst även när vi vill något annat. Enbart då är vi mogna att fullfölja uppdraget. Idag ser vi hur Guds folk har förlorat sikte på uppdraget. I huvudsak handlar tron om "mig, mina problem och mina behov". Jesu definition för en troende är "lärjunge". En lärjunge kan vi vara enbart ifall vi är beredda att överge allt som står i vägen för att följa Jesus och fullborda uppdraget.
Att följa Jesus handlar om dels vår karaktär som ändras av att leva med Gud på ett sätt att Han har inflytande över oss. Först då kan Han ha inflytande genom oss. Detta sker dels genom Guds ords inflytande och dels att de som redan lever som lärjungar lär oss "att hålla". Processen är alltid beroende av att någon lär oss detta. 3 saker som gör en församling till församling: För att Guds plan skall fullbordas i oss och genom oss, behöver vi tre saker. 1. Överlåta oss till Gud och Hans plan. 2. Leva under infytande av dem som lever detta liv och är givna till oss för att lära oss detta. 3. En gemenskap som vi delar livet och uppdraget med. (Matt. 28:18-20, Fil. 3:17, Ef. 4:11-16)
När jag svarade på frågan vad som är min församling såmsade jag att det är den gemenskap, den grupp där det ovan nämnda syftet är centralt och där dessa 3 relationer finns för att göra detta möjligt. Att enbart sitta på ett möte och lyssna räcker inte. En kristen tro kan inte vara "lärjungaskap" utan dessa relationer. En församling består inte av kristna åhörare utan av lärjungar som gör lärjungar. Dagens "jag" och "syndacentrerade" liv har lett till att det format församlingarna och dess ledare till att tjäna människan istället för att utrusta människor till att tjäna Gud. Problemet ligger i att alla vill till himlen men få av oss vill bli formade i vår karaktär till tjänare. Det är nämligen tjänare som är de största i Guds rike. Inte de som blir tjänade. Vi behöver helt enkelt förnyas i hur vi tänker om lycka och mening. Vi behöver bli hjärntvättade frivilligt för att förändras(Rom. 12:1-2). Hjärntvättade från falska uppfattningar om vem Gud är, vem vi är och vad vi skall leva för.
Många kommer till tro, lär sig vad uppdraget är, men lider ännu av självständighet och oberoende i relation till de verktyg genom vilka Gud bestämt att vi skall formas. Ofta vill vi ha målet men stöter bort vägen dit. Vi sitter och ber om att Gud skall göra det som vi är kallade att göra och som vi har fått kraften till. Problemet är att vi inte vill dö från äganderätten till våra liv och vill inte utsätta oss för smärtsamma förändringsprocesser. Vi har blivit lärda att Gud och församlingen finns för att lindra smärta. Visst är det sant men ännu viktigare är att förstå att Gud och församlingen finns till för att ta itu med det som orsakar smärtan. Inte enbart lindra symtom. Det är vår självupptagenhet som orsakar de flesta problemen och hur vi möter motgångar.
Många församlingar strävar idag till att vara bibliska i vissa saker som hela tiden är aktuella. Detta på ett sätt som leder bort från det väsentliga. Ta t.ex. Frågan om ämbetssyn, äktenskapet, homosexualitet osv. Viktiga frågor men omöjliga att lösa i en kyrka där enhet inte funnits på länge och där man glidit ur syftet för länge sedan. Det verkar som kyrkan skulle söka mer en enhetens ande än andens enhet. Man kan fråga sig varför inte debatten handlar om t.ex. Vad Jesus menade då Han sade att "Ingen kan vara min lärjunge om han nte avstår från allt vad han äger" , eller "inte alla som säger Herre Herre kommer till himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja". Den verkliga oron borde finnas i att både sk liberala och bibeltoende lever runt sin egen navel. Det är oroväckande när man sätter så mycket energi på ordnings- och moralfrågor. Allt detta i offentligheten. Guds folk har alltid haft inre strider men den kan lösa dessa och hållas ihop bara när det finns en gemensam nämnare i Guds ords aktoritet samt vilken roll de gudagivna tjänsterna har (Ef. 4:11-12).
Guds församling kan man inte bli del av av tvång men den kan heller nte vara en demokrati. Guds syfte för församlingen skall inte avgöras genom omröstning. Den är redan avgjord, i skriften. Gud äger sin församling och har ensamrätten till att definiera dess syfte, dess ordning och gränser. Min församling är inte min församling som finns till för mina behov. Den är Guds församling som finns till för Guds plan och till att lära mig vad jag skall leva för. Vad är det som skall attrahera? Många (även växande) församlingar försöker attrahera folk genom program och gemenskap som möter människors behov. Många har blivit stora. En del av dem har idag vaknat upp och förstått att syftet var inte att bygga stora församlingar utan att göra lärjungar av de människor som Gud gett att leda. Såna som lever med Gud och fullbordar Hans syften. En församling skall inte attrahera folk med att vara stor, socialt tillatalnde, trendiga osv. Församlingar skall attrahera folk in i en prosess av lärjungaskap förmatt de ser frukten av det i medlemmars karaktär i hemmen, bland grannar, arbetskamrater osv.
torstai 22. maaliskuuta 2012
"Barnatro"
"Jag har kvar min barnatro". Den kommentaren får man höra ibland. Men vad är barnatro egentligen? Jag har sällan hört någon definition på den. Mer kanske kommentaren används för att komma undan en närmare förklaring vad man egentligen tror på.
Barn har överlag lättare att tro. En vuxen kanske tänker att man som barn är godtrogen eller lättlurad. Det sägs att "Gud kan varken bevisas eller motbevisas". En vuxen drar då slutsatsen "alltså finns han inte". Ett barn åter utbrister i jubel, "wow, alltså finns det en möjlighet att Han finns". Och börjar därför söka Honom utan villkor.
Vi har hemma en bok med roliga kommentarer som våra 5 barn sagt under sin uppväxt. Idag låg denna bok framme och några i famljen tog sig tid att bläddra i den. I boken finns en berättelse om en situation där min son hade fått läst till sig berättelsen om då Jesus gick på vattnet. Hans respons till detta var:
"Enkelt, han hade ju träskor".
Det krävs nog en hel del tilltro till träskornas flytegenskaper för att ta sig en promenad ute på sjön :) .
En historia vi skrattar åt idag. Samtidigt så påminner denna historia om vårt behov att rationalisera tron, och verkligheten överlag. Detta trots att vi kan förklara verkligheten bara till en bråkdel. För många år sedan frågades nobelpristagarna gemensamt i en tv intervju följande: "hur mycket anser ni att vi idag kan förklara av verkligheten omkring oss". De gav sitt gemensamma svar som var, "1 procent".
Bibeln definierar tron enligt följande:
"Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man det man inte ser". (Hebr. 11:1)
Det man hoppas på är inte detsamma som man har begär efter. Hoppet har att göra med det för oss omöjliga men som vi samtidigt ser som absolut nödvändigt. Hoppet har att göra med det faktum att vi alla dör. All vår fruktan grundar sig på vår dödsfruktan och vår rädsla att bli övergivna. Människan kan leva utan många saker ,men utan hopp kan vi inte-, och orkar vi inte. Samma gäller kärlek. Utan den förlorar vi oss själva.
Vårt verkliga "jag" kan bara lockas fram av en kärlek som samtidigt ser oss till 100% som vi är, tar emot oss som vi är av den som kan göra oss till den vi var avsedda att vara.
Det är intressant att i Guds verklighet råder det andra lagbundenheter än i den verklighet som vi själva upprätthåller. Det är skrämmande hur snabbt barnen lär dessa lagbundenheter . . . av oss.
I Guds Rike är den minste störst. Varför? Därför att stor är inte den som presterar stort utan den som Gud får bli stor för. den genom vilken Gud får göra det han vill. För detta krävs det att man blir som ett barn. Tron och sanningen om Gud är omöjlig för den som vill nå detta genom sitt förstånd och sin förmåga. Gud döljer sanningen för dem som försöker detta.
Vi vet att barn kan vara både envisa, själviska ja, och ibland rent av grymma. Jag tror att vi även i detta har att lära oss av barnen. Genomskinligheten och den ohämmade själviskheten är en förutsättning för förändring. Som vuxna lär vi oss vara artiga och snälla utan att vårt inre nödvändigtvis förändras. Skenhelighet är det största hindret för verklig helighet. Inte synden.
Små barn skäms inte att vara beroende av sina föräldrar. De skäms inet att bli tröstade eller att sitta i famnen. Småningom märker man ju nog att även detta )skammen) kommer in i bilden och det sunda i detta dvs att lära sig ta hand om sig själv i vardagen och livet överlag. Som Guds barn går den rätta riktningen mot ett beroende. Det är i denna motsridighet med världens principer som vi har svårt att leva.
Det är en stor nåd att Gud döljer sanningen på detta sätt som Jesus beskriver ovan. Det betyder att alla, oberoende av styrka och viss IQ kan lära känna Gud och äga hopp. Av oss alla förväntas enbart ödmjukhet inför det faktum att vi gör oss helt beroende av Gud. Att Han har rätten att vara allsmäktigare än jag. Veta bättre än jag hur Han borde agera när det gäller lidandet och orättvisorna i världen. Att Han har ensamrätt att definiera vad som är mening, sant, falskt. Att jag är mottaglig för att lära mig detta, gör mig till ett "barn".
Många har jag mött som förlorat sin barnatro. Dels för att förståndet och de egna kriterierna inte längre får Gud att rymmas in i den vuxna världen. Dels för att Gud blir "festförstöraren", när jag skall drömma och uppfylla mina ambitioner, bli "någon" genom det jag gör. Vi väljer hellre att gå en självständig oberoende väg ,än att lita på att en gud skall, inte bra ge mig det jag hoppas på utan även definiera vad jag behöver. Vi helt enkelt väljer hellre att tro på människan än Gud. Kanske man jämför varandras meritlista ... eller så inte.
Från Guds synvinkel så är just barnatron det som är andlig mognad. Vi föds i vår jordiska familj i totalt beroende, för att sedan växa till självständighet. I Guds familj föds man från total självstandighet, för att växa till tilltro och boroende.
Även i Jesus fanns "barnet" (beroendet, förtroendet för Fadern), som var förutsättningen till att han var den han var och gjorde det Han gjorde(Joh. 5:19). För Jesus var detta totala beroende och den totala överlåtelsen det som var mognad.
Med eller utan träskor så behöver vi en verklig "barnatro". Den är inte minst, den är störst.
torstai 15. maaliskuuta 2012
Boken om mitt liv
”Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit ”. (Ps. 139:16)
Gud skriver historia från slutet, mot början. Han ser början och slutet på en och samma gång. Han är inte bunden av tid och rum. Detta är för oss omöjligt att förstå.
Däremot är det oerhört viktigt att förstå det Gud vill att vi skall förstå av detta. Ett exempel är det som skrivs ovan, att våra dagar var ”bestämda innan någon av dem hade kommit”.
Trots att de redan är skrivna, betyder inte att det automatiskt blir som det är skrivet. Våra dagar är alla skrivna, men samtidigt skrivs de. Gud har förberett allt enligt sin plan men detta påtvingas inte på oss, utan vi måste söka det och ta emot det. Det bygger inte heller på våra prestationer, vår kraft eller förmåga, utan enbart på vår inställning gentemot Gud
Som troende säger man ofta att ”Gud leder mej”. Det tror även jag. Jag tror att vi alltid är i Guds ”ledning”. Däremot tror jag inte att vi alltid är i Guds plan och vilja.
Gud leder oss alltid enligt vårt hjärtas tillstånd. Han leder oss med syftet att vi skall börja lyssna till Honom med rätt inställning. Vi har så lätt att peka finger mot Gud när han inte betett sig som vi vill, enligt våra villkor och vår tidtabell.
”Synd” betyder att ”missa målet”, dvs vårt oberoende och självständighet är det onaturliga tillstånd där det skapade skapar sin egen mening utan den som menade något. Det har sedan konsekvenser i moralisk svaghet. Synd är alltås inte i första hand moralisk svaghet utan just inställningen till Gud.
Frälsning är inte heller att vi blir frälsta från en konsekvens utan relationen till Gud upprättas enligt Hans kriterier.
Stolthet är det enda hindret för att kunna ta emot nåd. Då jag säger ”nåd”så betyder det inte enbart förlåtelse utan även Guds plan för oss. Så länge vi tror vi kan fixa livet utan Honom så finns det inget behov av Gud.
Ibland ger Han oss det vi vill ha för att vi skall inse att det är inte det vi behöver. Ibland tar Han av oss det vi har för att vi skall inse att vi sörjer över det som inte är värt att sörja över. Ibland skicka Han samma typ av ”idioter” till vår arbetsgemenskap för att det lyfta fram ett allvarligt attitydhandikapp inom mig. Vi kan fly till nästa ställe för att bara möta samma ”idiot” där. Resans längd bestämmer vi genom hur snabbt vi lär oss att bemöta vårt handikapp och be Gud visa hur vi kan förändras. En gammal vän till mej berättade om en kommentar hans son gav när de körde i stan:
”Pappa, varför är det så att alla idioter är i trafiken bara när du kör , men inte när mamma kör?”
På olika sätt drar Gud oss till sig. På olika sätt visar Han genom brister i vår karaktär att det finns behov att återgå till originalmanuset, istället för det vi just nu själva håller på att skriva.
Vi kan uppleva att Han är tyst men omständigheterna skriker högt att det är dags att vända om till Gud. Den resan kan ta länge, eller t.o.m. hålla på ända till slutet.
Han är alltid på gång för att fostra oss. Fostran, även i form av ”tuktan”, är ett tecken på att vi faktiskt är ”äkta” barn (Hebr. 12:7-11). Gud börjar forma oss och tala till oss när vi ställer oss under inflytandet av Hans ord (2 Tim. 3:10-17). Det är orden som gör det möjligt att höra, de föder tro. Först genom att rikta in våra förväntningar åt rätt håll så att vi kan urskilja Guds röst bland många andra röster. Det vimlar av ord i vårt liv, av både behov, begär och yttre förväntningar. Det är Guds ord och stillheten som hjälper oss att urskilja. Dessutom behöver vi hjälp av dem som vandrat längre på denhär vägen än vi. Dessa villkor utmanar vårt behov av oberoende och självständighet, dvs stolthet.
Oftast skrivs ”människans bok” styrd av yttre bekräftelse dvs där vi genom våra ”framgångar” blir bekräftade som värdefulla av omgivningen. Detta kan aldrig tillfredställa oss på djupet. Därför lever de flesta med en otillfredställese inombords trots att det mesta i livet verkar bra.
”Mening” kan nås enbart genom att förstå och ta emot vad den som gjorde menade med mig när Han gjorde mig. Det syftet har att göra med personen, karaktären, inte prestationen.
Boken om mitt liv är alltså skriven som en ursprunglig plan hos Gud. Den ”aktiveras” genom att jag kommer i rätt relation med Gud. Då kommer jag i kontakt med vad som är skrivet om mig genom att söka och lyssna med en ödmjuk beredvillig attityd.
Många som kommit till tro när de var unga har ”vuxit ur tron” eller skalat bort det mesta av förväntningar som man hade som ung. Det är lätt att tro och älska när man inte ännu mött det verkliga livet. Det är lätt att vara överlåten tills man inser att det faktiskt finns något konkret att överlåta. Gud ångarar inte de gåvor Han gett oss. Vi kan faktiskt använda dem för oss själva, och detta på ett framgångrikt sätt. Men, vi kommer alla att stå till svars för det som skrivits i boken. Inte för det som vi själva eller andra tycker om oss.
Trots att vi kan välja att ta livet i våra egna händer så kvarstår det faktum att verklig vila är att leva i det som redan är gjort.
” Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem”. (Ef. 2:10)
Vi är alltså skapade till ”Goda gärningar” som förverkligas genom relationen till Kristus. Det handlar dels om att följa Hans exempel men ännu mer om att få del av Hans karaktär genom att mogna samma väg som han mognade. Att ta emot den fostran som Jesus tog emot (Hebr. 5:7-,Luuk. 2:52).
”Jesu bok” blev skriven för att Han växte i total överlåtelse och beroende i relation till Fadern (Joh. 5:19). Inte heller Jesu gärningar var Hans egna utan de var redan ”gjorda” av Fadern. Fadern hade alltså förberett gärningarna även för sin son Jesus.
Det var just därför Han kallas ”son”. Han är unik på många sätt men samtidigt är Han inte den enda. Vi är kallade till samma ”son” relation av beroende och överlåtelse. Bara då kan vi leva i enlighet med den bok som ”är” skriven.
En dag skall det öppnas en bok och böcker (Uppb. 20:12). Både det som är skrivet om oss och det som skrevs. Det handlar inte om hur jag kan prestera gärningar utan hur jag ger Jesus den plats i mitt liv som Han var tänkt att ha.
Endera betalar jag själv för min skuld eller Jesus betalar det. Endera skrivs boken om mitt liv i enlighet ”my way”, eller så skrivs den enligt det Gud skrivit.
Ingen av oss hålls mitt på vägen, men det avgörande är vårt hjärtas inställning. Äger jag mitt liv, eller tillhör det Honom som skapade mig. Dags att byta skrivare?
Tilaa:
Blogitekstit (Atom)