"Barnatro"

"I samma stund jublade Jesus i den helige Ande och sade: "Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka men uppenbarat det för de olärda och små. Ja, Fader, detta var din goda vilja". (Luk. 10:28)

"Jag har kvar min barnatro". Den kommentaren får man höra ibland. Men vad är barnatro egentligen? Jag har sällan hört någon definition på den. Mer kanske kommentaren används för att komma undan en närmare förklaring vad man egentligen tror på.

Barn har överlag lättare att tro. En vuxen kanske tänker att man som barn är godtrogen eller lättlurad. Det sägs att "Gud kan varken bevisas eller motbevisas". En vuxen drar då slutsatsen "alltså finns han inte". Ett barn åter utbrister i jubel, "wow, alltså finns det en möjlighet att Han finns". Och börjar därför söka Honom utan villkor.

Vi har hemma en bok med roliga kommentarer som våra 5 barn sagt under sin uppväxt. Idag låg denna bok framme och några i famljen tog sig tid att bläddra i den. I boken finns en berättelse om en situation där min son hade fått läst till sig berättelsen om då Jesus gick på vattnet. Hans respons till detta var:
 "Enkelt, han hade ju träskor".

Det krävs nog en hel del tilltro till träskornas flytegenskaper för att ta sig en promenad ute på sjön :) .
En historia vi skrattar åt idag. Samtidigt så påminner denna historia om vårt behov att rationalisera tron, och verkligheten överlag. Detta trots att vi kan förklara verkligheten bara till en bråkdel. För många år sedan frågades nobelpristagarna gemensamt i en tv intervju följande: "hur mycket anser ni att vi idag kan förklara av verkligheten omkring oss". De gav sitt gemensamma svar som var, "1 procent".

Bibeln definierar tron enligt följande:
"Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man det man inte ser". (Hebr. 11:1)

Det man hoppas på är inte detsamma som man har begär efter. Hoppet har att göra med det för oss omöjliga men som vi samtidigt ser som absolut nödvändigt. Hoppet har att göra med det faktum att vi alla dör. All vår fruktan grundar sig på vår dödsfruktan och vår rädsla att bli övergivna. Människan kan leva utan många saker ,men utan hopp kan vi inte-, och orkar vi inte. Samma gäller kärlek. Utan den förlorar vi oss själva.

Vårt verkliga "jag" kan bara lockas fram av en kärlek som samtidigt ser oss till 100% som vi är, tar emot oss som vi är av den som kan göra oss till den vi var avsedda att vara. 

Det är intressant att i Guds verklighet råder det andra lagbundenheter än i den verklighet som vi själva upprätthåller. Det är skrämmande hur snabbt barnen lär dessa lagbundenheter . . . av oss.
I Guds Rike är den minste störst. Varför? Därför att stor är inte den som presterar stort utan den som Gud får bli stor för. den genom vilken Gud får göra det han vill. För detta krävs det att man blir som ett barn. Tron och sanningen om Gud är omöjlig för den som vill nå detta genom sitt förstånd och sin förmåga. Gud döljer sanningen för dem som försöker detta.
Vi vet att barn kan vara både envisa, själviska ja, och ibland rent av grymma. Jag tror att vi även i detta har att lära oss av barnen. Genomskinligheten och den ohämmade själviskheten är en förutsättning för förändring. Som vuxna lär vi oss vara artiga och snälla utan att vårt inre nödvändigtvis förändras. Skenhelighet är det största hindret för verklig helighet. Inte synden.

Små barn skäms inte att vara beroende av sina föräldrar. De skäms inet att bli tröstade eller att sitta i famnen. Småningom märker man ju nog att även detta )skammen) kommer in i bilden och det sunda i detta dvs att lära sig ta hand om sig själv i vardagen och livet överlag. Som Guds barn går den rätta riktningen mot ett beroende. Det är i denna motsridighet med världens principer som vi har svårt att leva.

Det är en stor nåd att Gud döljer sanningen på detta sätt som Jesus beskriver ovan. Det betyder att alla, oberoende av styrka och viss IQ kan lära känna Gud och äga hopp. Av oss alla förväntas enbart ödmjukhet inför det faktum att vi gör oss helt beroende av Gud. Att Han har rätten att vara allsmäktigare än jag. Veta bättre än jag hur Han borde agera när det gäller lidandet och orättvisorna i världen. Att Han har ensamrätt att definiera vad som är mening, sant, falskt. Att jag är mottaglig för att lära mig detta, gör mig till ett "barn".


Många har jag mött som förlorat sin barnatro. Dels för att förståndet och de egna kriterierna inte längre får Gud att rymmas in i den vuxna världen. Dels för att Gud blir "festförstöraren", när jag skall drömma och uppfylla mina ambitioner, bli "någon" genom det jag gör. Vi väljer hellre att gå en självständig oberoende väg ,än att lita på att en gud skall, inte bra ge mig det jag hoppas på utan även definiera vad jag behöver. Vi helt enkelt väljer hellre att tro på människan än Gud. Kanske man jämför varandras meritlista ... eller så inte.

Från Guds synvinkel så är just barnatron det som är andlig mognad. Vi föds i vår jordiska familj i totalt beroende, för att sedan växa till självständighet. I Guds familj föds man från total självstandighet, för att växa till tilltro och boroende.

Även i Jesus fanns "barnet" (beroendet, förtroendet för Fadern), som var förutsättningen till att han var den han var och gjorde det Han gjorde(Joh. 5:19). För Jesus var detta totala beroende och den totala överlåtelsen det som var mognad.

Med eller utan träskor så behöver vi en verklig "barnatro". Den är inte minst, den är störst.

Boken om mitt liv

”Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit ”. (Ps. 139:16)

Gud skriver historia från slutet, mot början. Han ser början och slutet på en och samma gång. Han är inte bunden av tid och rum. Detta är för oss omöjligt att förstå.

Däremot är det oerhört viktigt att förstå det Gud vill att vi skall förstå av detta. Ett exempel är det som skrivs ovan, att våra dagar var ”bestämda innan någon av dem hade kommit”.

Trots att de redan är skrivna, betyder inte att det automatiskt blir som det är skrivet. Våra dagar är alla skrivna, men samtidigt skrivs de. Gud har förberett allt enligt sin plan men detta påtvingas inte på oss, utan vi måste söka det och ta emot det. Det bygger inte heller på våra prestationer, vår kraft eller förmåga, utan enbart på vår inställning gentemot Gud

Som troende säger man ofta att ”Gud leder mej”. Det tror även jag. Jag tror att vi alltid är i Guds ”ledning”. Däremot tror jag inte att vi alltid är i Guds plan och vilja.

Gud leder oss alltid enligt vårt hjärtas tillstånd. Han leder oss med syftet att vi skall börja lyssna till Honom med rätt inställning. Vi har så lätt att peka finger mot Gud när han inte betett sig som vi vill, enligt våra villkor och vår tidtabell.

”Synd” betyder att ”missa målet”, dvs vårt oberoende och självständighet är det onaturliga tillstånd där det skapade skapar sin egen mening utan den som menade något. Det har sedan konsekvenser i moralisk svaghet. Synd är alltås inte i första hand moralisk svaghet utan just inställningen till Gud.

Frälsning är inte heller att vi blir frälsta från en konsekvens utan relationen till Gud upprättas enligt Hans kriterier.

Stolthet är det enda hindret för att kunna ta emot nåd. Då jag säger ”nåd”så betyder det inte enbart förlåtelse utan även Guds plan för oss. Så länge vi tror vi kan fixa livet utan Honom så finns det inget behov av Gud.

Ibland ger Han oss det vi vill ha för att vi skall inse att det är inte det vi behöver. Ibland tar Han av oss det vi har för att vi skall inse att vi sörjer över det som inte är värt att sörja över. Ibland skicka Han samma typ av ”idioter” till vår arbetsgemenskap för att det lyfta fram ett allvarligt attitydhandikapp inom mig. Vi kan fly till nästa ställe för att bara möta samma ”idiot” där. Resans längd bestämmer vi genom hur snabbt vi lär oss att bemöta vårt handikapp och be Gud visa hur vi kan förändras. En gammal vän till mej berättade om en kommentar hans son gav när de körde i stan:

”Pappa, varför är det så att alla idioter är i trafiken bara när du kör , men inte när mamma kör?”

På olika sätt drar Gud oss till sig. På olika sätt visar Han genom brister i vår karaktär att det finns behov att återgå till originalmanuset, istället för det vi just nu själva håller på att skriva.

Vi kan uppleva att Han är tyst men omständigheterna skriker högt att det är dags att vända om till Gud. Den resan kan ta länge, eller t.o.m. hålla på ända till slutet.

Han är alltid på gång för att fostra oss. Fostran, även i form av ”tuktan”, är ett tecken på att vi faktiskt är ”äkta” barn (Hebr. 12:7-11). Gud börjar forma oss och tala till oss när vi ställer oss under inflytandet av Hans ord (2 Tim. 3:10-17). Det är orden som gör det möjligt att höra, de föder tro. Först genom att rikta in våra förväntningar åt rätt håll så att vi kan urskilja Guds röst bland många andra röster. Det vimlar av ord i vårt liv, av både behov, begär och yttre förväntningar. Det är Guds ord och stillheten som hjälper oss att urskilja. Dessutom behöver vi hjälp av dem som vandrat längre på denhär vägen än vi. Dessa villkor utmanar vårt behov av oberoende och självständighet, dvs stolthet.

Oftast skrivs ”människans bok” styrd av yttre bekräftelse dvs där vi genom våra ”framgångar” blir bekräftade som värdefulla av omgivningen. Detta kan aldrig tillfredställa oss på djupet. Därför lever de flesta med en otillfredställese inombords trots att det mesta i livet verkar bra.

”Mening” kan nås enbart genom att förstå och ta emot vad den som gjorde menade med mig när Han gjorde mig. Det syftet har att göra med personen, karaktären, inte prestationen.

Boken om mitt liv är alltså skriven som en ursprunglig plan hos Gud. Den ”aktiveras” genom att jag kommer i rätt relation med Gud. Då kommer jag i kontakt med vad som är skrivet om mig genom att söka och lyssna med en ödmjuk beredvillig attityd.

Många som kommit till tro när de var unga har ”vuxit ur tron” eller skalat bort det mesta av förväntningar som man hade som ung. Det är lätt att tro och älska när man inte ännu mött det verkliga livet. Det är lätt att vara överlåten tills man inser att det faktiskt finns något konkret att överlåta. Gud ångarar inte de gåvor Han gett oss. Vi kan faktiskt använda dem för oss själva, och detta på ett framgångrikt sätt. Men, vi kommer alla att stå till svars för det som skrivits i boken. Inte för det som vi själva eller andra tycker om oss.

Trots att vi kan välja att ta livet i våra egna händer så kvarstår det faktum att verklig vila är att leva i det som redan är gjort.

” Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem”. (Ef. 2:10)

Vi är alltså skapade till ”Goda gärningar” som förverkligas genom relationen till Kristus. Det handlar dels om att följa Hans exempel men ännu mer om att få del av Hans karaktär genom att mogna samma väg som han mognade. Att ta emot den fostran som Jesus tog emot (Hebr. 5:7-,Luuk. 2:52).

”Jesu bok” blev skriven för att Han växte i total överlåtelse och beroende i relation till Fadern (Joh. 5:19). Inte heller Jesu gärningar var Hans egna utan de var redan ”gjorda” av Fadern. Fadern hade alltså förberett gärningarna även för sin son Jesus.

Det var just därför Han kallas ”son”. Han är unik på många sätt men samtidigt är Han inte den enda. Vi är kallade till samma ”son” relation av beroende och överlåtelse. Bara då kan vi leva i enlighet med den bok som ”är” skriven.

En dag skall det öppnas en bok och böcker (Uppb. 20:12). Både det som är skrivet om oss och det som skrevs. Det handlar inte om hur jag kan prestera gärningar utan hur jag ger Jesus den plats i mitt liv som Han var tänkt att ha.

Endera betalar jag själv för min skuld eller Jesus betalar det. Endera skrivs boken om mitt liv i enlighet ”my way”, eller så skrivs den enligt det Gud skrivit.

Ingen av oss hålls mitt på vägen, men det avgörande är vårt hjärtas inställning. Äger jag mitt liv, eller tillhör det Honom som skapade mig. Dags att byta skrivare?