Vi vet att vår värld ser väldigt annorlunda ut gällande rättigheter, resurser, ordning, värderingar osv. Hur är det då med våra rättigheter från Guds perspektiv?
Jag tror att dagens arbete och strävan för mänskliga rättigheter i sin bästa variant bara är en skugga av det som har blivit givet åt oss, det Gud tänkte för oss. Man kan i vissa strävanden se en genuin längtan efter frid och harmoni, men samtidigt missar man pointen. En strävan efter rättigheter utan en rätt relation till "äganderätten" och skaparen, driver oss faktiskt åt fel håll. Varför? Därför att den i grund bygger på att människan själv skall kunna lösa problemet med orättvisa och lidande. Man utgår från att problemet ligger utanför en själv, och börjar från orsak (symptom), när man borde ta itu med verkan.
Orättvisa och lidande är inte ett politiskt problem. Det är ett hjärtfel, ett moraliskt problem som ligger djupt inom oss. Det bygger på fel ägandeförhållande i relation till livet och resurserna som är oss givna. Detta igen beror på avsaknad av-,eller fel Gudsrelation.
I början gav Gud oss rättigheten att äga och förvalta jorden. Den rättigheten kunde och kan brukas rätt enbart genom rätt relation till Honom som gav den rätten. Vi kan alltså ha den rättigheten enbart om Gud har äganderätten över oss.
Det är denna ordning som är grunden för alla rättigheter. Den måste vara oss given. Därför kunde Jesus säga "mig är GIVEN all makt i himmelen och på jorden". I Jesus fullbordades denna äganderätt fullkomligt. "Människan" Kristus fick tillbaka den makt på jorden som Gud hade tänkt. Han var inte bara fullkomligt överlåten till att förverkliga Faderns vilja. Han var också fullkomligt beroende av Fadern till att förverkliga Faderns vilja (Joh. 5:19). Därför gavs den åt Honom.
Om Jesus sägs det att Han var Guds "ende" son. Sant. Men Han var också Guds "förste" son. Den "förstfödde bland många bröder".
"Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder". (Rom. 8:29)
Jesus blev fostrad till denna överlåtelse och beroende (Hebr. 5:7-). Likaså är vi kallade in i samma prosess. Det kallas "att göra lärjungar". Att "lära dem att hålla allt vad jag har befall er att hålla". (Matt. 28:18-20). Det är genom denna prosess som vi blir de verktyg, den "goda säd av rikets barn som sås i världen" (Matt. 13:37-38).
Strävan etfer rättigheter är väldigt olika från land till land. I många länder handlar det om överlevnad från måndag till tisdag, medan hos oss handlar det ofta om missnöje, otacksamhet och en jakt på mera, rätten till bättre service, sociala förmåner, fritid, njutning osv. Vår strävan efter rättigheter handlar oftast enbart om "mina" rättigheter, inte deras som har mindre än jag.
Vår strävan efter rättigheter bygger på att "jag har betalat för det och kunden har alltid rätt".
Skulle vi ägna ens en bråkdel av den tiden vi funderar på egna rättigheter på att hjälpa andra så skulle världen omkring oss ändras. Vi kanske kan hålla med om att världen skulle se annorlunda ut ifall vi tänkte mera på andra men i praktiken förnekar vi vad vi bekänner med munnen. Eller så har vi skapat nån form av "lagom god människa mentalitet".
Det är inte så länge sedan när min mamma, som ännu lever, gjorde bröd av bark under krigstiden. Idag lever vi med en attityd där "min rätt" är en självklarhet. Även den lilla tacksamhet vi ibland visar kommer från vår egna lilla värld.
Ingenting är en självklarhet. Inget av det goda vi idag har är vår förtjänst. Allt handlar i slutändan om hurudan relation vi har till den som givit oss allt det goda till att förvalta.
I bibeln finns många exempel på folk och kungar som glömde vem som var deras skapare och Herre och drev sitt folk till att tillbe avgudar. En avgud är en sådan som jag offrar till för att avguden skall i slutändan ge åt mig vad jag vill ha och på mina villkkor. En Gud, den enda levande Guden, är den som definierar allt och äger alla rättigheter till dem som Han gjort, och till det Han gett åt dem.
För en kristen handlar rättighet om det mandat som Gud ger åt människan, med de villkor som Han har fastsställt. Vi har mycket som har blivit oss givet, men som vi tar för givet. Mycket går vi också miste om då vi vägrar överlåta oss åt Gud. Trots att det är nåd har vi svårt att se det som det.
Detta syns även i vår tro, vår attityd mot Gud när saker och ting inte går som vi vill. Vi kanske söker oss till Gud när vi har problem och behov, och drar oss bort från Honom när saker inte går som vi vill. Detta är just avguderi dvs vi "tillber" den som ger oss mest av det vi vill ha. Vi har liksom hela tiden på gång en offertrunda.
Vi har mycket att lära oss av dem som idag lever i misär och förtryck. Likaså av tidigare generationer, för vilka egen mobil och "ipad" inte var en självklarhet. Ett exempel som beskriver relationen mellan livssituationen och Guds roll i det hela, är bl.a. Gerda Rytis tal under fortsättningskriget.
Förstås behöver vi kämpa för fred och rättvisa. Men inte utgående från oss själva. Det måste ske för allas bästa och tillsammans. Så länge 99,9 % tänker såhär : "Alla bara tänker på sig själva. Det är bara jag som tänker på mig själv", då kommer vi inte att se någon förändring. Jag tror inte vi kan nå resultat utan Gud. Han måste först fostra och forma oss att dö bort från oss själva. Det var detta Jesus kom för att lära oss. Det är så Guds Rike kommer synligt. Den finns inom oss först.
Jesus kom inte för att göra oss lyckliga. Han kom för att sona vår synd och för att lära oss att leva enligt det största budet vilket är i korthet att älska Gud äver allt annat (orsak), och vår nästa som oss själva (verkan). Det däremot är möjligt bara om Han först får älska oss.
Jesus lärde oss att den är "störst som tjänar andra". I dagens bevakande av egna rättigheter handlar det om "rätten att bli tjänad". När vi nte får som vi vill är vi beredd att klaga och t.o.m. orsaka skada åt den som inte gav oss det jag hade "rätt till". Det kan handla om en liten slant för oss medan vårt baktal och klagan kan orsaka permanenta skador för den person vi är missnöjda över. Istället borde vi ge feedback direkt och hjälpa denne att förbättra de brister vi anser finnas. Besvikelse och mittaglighet att ständigt bli sårad talar om en allvarlig obalans. Vi har en narsisistisk generation tillhanda.
Som kristna är vi kallade in i ett liv av tjänande. Först av allt i en relation med Gud, varifrån vi kan vandra i gärningar som Gud har förberett (Ef. 2:8-10). Det finns nämligen en plan, som frigör genom överlåtelse, inte förmåga. Gud vilja är att vi jobbar för att förverkliga Hans plan, Hans vilja. I detta har Han lovat oss kraft och resurser, och även frid, glädje och tillfredställelse som överträffar det världen kan ge. Om vi däremot stänger Honom utanför och börjar definiera livet och meningen själva , får vi leva den i egen kraft. Så var det aldrig tänkt. Det är just därför vi har lidande och orättvisa idag. Vi kan inte bli tänare utan att Gud förändrar vår inställning till äganderätten av den vi är och det vi har. Det handlar alltså inte enbart om att "tjäna", utan att "vara tjänare". Tjänandet behöver ligga djupt inom oss. Inte enbart som sporadiskt ögontjänande. Jesus sade om sitt eget tjänande att det var därför han kom.
I ett liv där vi hämtar innehållet till livet från Gud, har vi ett otroligt löfte i att Gud är den som vakar över våra "rättigheter". Vi kan inte låtsas vara överlåtna inför Gud. Inför Gud avslöjas allt och även inför människor rätt fort, eller när det börjar kosta oss. Jag tror Gud har genom historien väntat på att det skall födas en generation som vill leva som tjänare och ser det som ett rikt liv. Vi har enskilda exempel på detta, som vi ofta beundrar men sällan vill följa i fotspåren. Vi anser det vara för dyrt. I stället kan vi nog köa i dagar för att se nån som är full av sig själv på scenen och blir rik på det. Det är lätt att skrika ut i publiken "I love you", när man får 1000 € på kontot varje gång man stampar takten.
Vi tjänar alltid något eller någon. Endera Gud eller mammon (="mig och mina drömmar"). I livet med Jesus finns inte något mellanläge där vi kan tjäna båda och behålla det bästa av båda. I det fallet är det fortfarande "Jaget" som står i centrum. I kristenheten har det alltid funnits en attityd gentemot Gud där Han behandlas om en avgud, dvs motivet att tro av egen nytta. Inte relationen till Honom för att Han ÄR GUD. Man frågar inte "gud vad vill du", utan istället "vad kan du ge mig".
Det är en lycka för oss att Gud är kärleksfull och nådig. Så kärleksfull att Han inte kan se mellan fingrarna så att Han skulle släppa oss undan utan konsekvenser, när vi tror med kluvna hjärtan. Samtidigt så nådig att Han ständigt kallar oss in i det som är sååååå mycket mer än den lycka världen kan ge genom att erbjuda oss våra "rättigheter".
Han förväntar inte att vi skall av egen kraft bli helhjärtade, men Han förväntar att vi skall söka det och utsäta oss för Hans inflytande i praktiken. Det är det helhjärtade sökande som är dt viktigaste (Jer. 29:13)
Gud har en gång för alla visat oss 100% rättvisa, dvs det vi förtjänar. Men, Han riktade det mot sin son, som övergavs på korset istället för oss. Detta öppnade en väg in i en relation med Gud, som ger oss ett nytt liv där Han är alltings centrum.
När skall jag, vi, förstå att detta är det bästa som kan hända oss?
Mer och bättre än att få alla "rättigheter".
